efter att haEkommit ett stycke på andra sidan derom underrättades att fallet redan va demötvergånget. Lärda döfhet! Hade de oqvt fått vandra sina färde, så skulle tillvaron a det dånands vattenfallet vid Elfkarleby hel visst blifvit med akademisk grundlighet föraekadt. Det stode hvarje sanningsvän öppet att vädja till den herrliga Orsamarschen, till det Elfdalska afskedsqvädet från vallskogen, till Hans Järtas älsklingsmelodi: vÖster om Dalom en stjerna upprinner,, till Orsapolskan, som bär inom sig väl tusende melodiers skönhet, och till talrika andra dalska p bland svenska folkmelodier; vidaretill de egendomliga folksägner, hvilka kyrkoherdarne Lekscl! och Restadius samt past. Av Forssbo alla fullt bemmastadda i Dalom, tid efter anna meddelat i Tidskriften Runa; till det beka dalska talesättet: i Vomhus dansa i k ga, och ändå till mycket mer; dad och utmärkt skicklig musikvän, hvilken redan sett Dalarne och skall offra hela nästa sommar åt uppfattande af poesi och musik derstädes, spar dem mödan. Och det är hög tid! Det var en gång man, som sade: ,Poesien bar helt och I blifvit en lärd konst, upp: ad med störst ifver och en förundransvärd talent; men utan rot i det stora allmänna lifvet, har den ci heller med sina verkningar der kunnat griv: in, och otroligt är huru obekant den för folket i det hela, söm emellertid nöjt med sina gamla poetiska minnen och eg diktnin sökp. Den td kan komma, dö såsom andra, äfven Dalarnes folk glömme: sina rika poetiska minnen och, heldre än ati taga vid dagens konstighe i med intet. Dalpoesien mer ut sagdt den märkvärdiyuste å tida skaldskap — tår icke dö Säkert är du icke den, som åt den först af Aftonbladet klandrade latinska inskriften å vårt nationalma . Är net, snart sagdt i hvar mans mun, har verkligen väckt en glimt af nationelt if, åtminstone för dagen; och någut är alltid bättre än intet, Men nog har man fog att dra på munnen ät en viss tidnvingssk are, söm dat ena lördagen ifrar för inskriftens prägel, och den andra utbrister: nö är faralitet . (Faralitet lärer i puffdialekten betyda löjlighet, ga enskap). — Med rätta anmärker man att, sedan latinska språket redan nu kommit i vangömslo, en inskrift på detta mål skulle för efterverlden bli en obegriplighet. Men detsamma skall i sinom tid ock drabba en inskrift på svenska, sävida icke mängden af hrr tidningsskrifvare upphör att. så som nu för tiden, vangömma vårt eget modersmål. Den der rifver skall resa, heter det. Bland våra 7—800 år gamla runinskrifter finnas många, hvilkas nordiskhet, sanning och skönheter fullt berättiga till upptagande och hyllning. Hvad säger du om följande, på fornsvenskt vis allitererade? Il skal at minum mana mipan min lifa al ersot af forn tecknad. nst barmas det är: Vård skall åt minnet mana medan män lefva. Omskrifvet: Denne vårdare af svensk. skall till svc mana så länge svenske män Il fva. Il (hal, hil) cgentligen sten, häll, har ock bemärkelsen af en förnämligare bygnad. Så kom jag då in i runverlden. Våra runstenar sköflas utan hejd. Jag infann mig midsommartiden vid Vallentuna kyrka i Uplandy som då stod under ombygnad. Af kyrkans tre runstenar hade två blifvit alldeles krossade. Den tredje låg nyss itusprängd på kyrkogården. Jag varnade för vidare åverkan. Då jag några veckor derefter återkom. lågo de båda halfvorna väl slätbuggna til trösklar i kyrkans norra och vestra ingångar, Hade mitt förslag till my författning rörande fornlemningars vård genast efter sista riksdagen antagits, så skulle icke blott Vallentur. stenarne, utan äfven Österoch Vester-Rekarne häraders präktiga tingssäten, Bersby väldiga ättehög och hundradetals andra oåterställbara minnesmärken, hvilka under de siste tre åren förstörts, varit i behåll. Så mycket besynnerligare att den af ständerna beslutna författningen allt hittills uteblifv m tionären sjelf är ledamot af antiqv mien! Zn (törhända beräknad) fördel har si let med sig: ju längre författningen utebli. desto färre fornlemningar att vårda. Jag ger den fördelen raggen! Af mina i dessa dagar utkommande Runurkunder kan du vidare inhemta åtskilligt hithörande. Jag funderar starkt på ämne till föredrag vid min blifvande aftonunderhållning med nordisk folkmusik och har nästan beslutat mig för några oförgripeliga tankar om koralsången i våra landskyrkor samt om hrr orgelnisters musikaliska bildning. Har i ämnet mycket iakttagit och ej så litet tänkt. Kom. skall du få höra ord och inga visor! Andre ämnen, som ock äro på förslag, skall jag med: dela härnäst. — — — et Richard Dybeck, På begäran meddela vi följande uppmaning: Fest, till firande af Sobillers hundraåriga födalasadadt dan 1AN Barra hav