Aftonbladet – 12 oktober 1859, sida 2

Då. är allt förloradt!s — Jag vet det.n Detta yttrades så lugnt, som om det icke det minsta hade rört talaren. Ni vill väl åtminstone, hoppas jag, handla redligt emot mig,, inföll kaptenen, och öfverlemna åt mig min andel 1 vår stora spekulation? Inte en enda vexel, svarade baronen kallt. Jag är nu bankrutt, om ej ännu värre, vch vågar ej försämra min kinkiga ställning genom att visa någon af mina kreditorer företräde. Dessutomp, tillade han, ju större utdelningen blir, desto mera hopp är det för mig. Så lemna mig åtminstone dem jag köpt för mina egna penningar, fortfor hans bundsförvandt. j Men äfven till denna begäran, som visserligen hade mera skäl för sig, ville bankiren icke lyssna; han förklarade att transaktionen varit ömsesidig och att domstolen finge besluta derom. De båda herrarne började blifva högljudda, då polisen kom ach gjorde ett slut på tvisten. Till följd af de många bristerna i vår lagstiftning, var den förbrytelse, för hvilken sir John Sellem anklagades, bland dem, för hvilka borgen kan ställas; och redan vid första: förhöret inför lord mayorn fann hån vänner, som svarade för honom, och fick således behålla friheten. Hvarje hans steg bevakades dock af den, som till en stor del höll hans öde i sina händer — den, som -när han ville kunde förpassa honom till Iewgaie, för ett ännu större brott. Vi behöfva knappt säga att vi mena grefve Lilini. Det fanns två personet, hvilka midt under all den skymf och de olyckor; som träffat bankiren, likväl fortforo att visa-ett lifligtjintresse för hans väl; vi menajsbans jurister, herrar Wigget och Tye, hvilka hade inlåtit sig med honom, i alltför många betänkliga transaktioner för att kunna känna sig rätt väl till mods. Då vi säga: väl till mods, tänka