Aftonbladet – 8 oktober 1859, sida 2

här behandlade ämnet är annars ett af de allrasvåraste. Det ärför det första ingen lätt sak att med klarhet försätta si i en tid, hvars tänkesätt och seder äro så skilda från. vår egen och som i det hela är så litet känd och studerad. Rec. har det fördenskull angenämt öfverraskat att i hr R. finna en man, som i så hög grad har förmått det; Men en ej mindre svår sak är att framställa ett ämne, som i sig sjelft är främmande för den vanliga idecirkulationen, på ett sätt, att det kan intressera en större allmänhet. Men också buru lätt framställningens form än må vara, kunna så beskaffade skrifter som denna ej gerna njutas med nöje i alla kretsar, till hvilka den vanliga 10manen framtränger. Uppenbarligen har skriften heller icke blifvit författad för att blott såsom ett nöjsamt tidsfördrif dräpa en ledig stund. Den hörer helt företrädesvis till.de så kallade tendens-: romanerna... Romanens form är blott en klädnad för att lefvande och åskådligt framställa de 1der, som röra sig i den tid han gjort till föremål för sin skildring, och denna framställning åter kan redan i och för sig ej gerna annat än vara undervisande i afseende på den strid mellan det gamla och det nya, som genomgår -våregentid, eller emellan kristendomen, sådan han i sin egentliga me-ning är, samt den förgängliga bristfälliga form, som han nu antog. Då vi nu gå att yttra några ord om den romantiska taflans särskilta partier, så kunna vi endast i förbigående nämna de bipartier, som utgöra likasom fyllnad och staffage. Bland dem förtjena framför allt nämnas den romerske prokonsuln i Achaja Annäus Domitius och hans gemål Fusebia, i hvilkas personer författeren med några mästerliga drag skildrar den karakter, som romarelifvet öfverhutvud vid denna tidpunkt hade antagit. Ej mindre mästerlig är skildringen af Athens hetärer uti hetären Myros person, af judarne i vexlaren Baruk och hans dotter Ester, samt af det allmänna sysslolösa rummellif, åt hvilket rika ynglingar vanligen öfverläto. sig, uti Kärmides person. I hufvud--och titelpersonagen Krysanteus, den siste Athenaren, har deremot författaren sökt sammanfatta allt utmärkt, all vishet och -dygd, all. heroism, allt frihets. sinne och all konstbildning, som gjorde grekerna, framförallt athenarne, så berömaa. Men denne framstår fördenskull mer såsom en typ än såsom någon verklig personlighet. Han är en rik man och härstammande från en af de uti Athen mest ansedda slägterna.. Men fastän af sin naturliga böjelse mer benägen för ettkontemplativt lif, upptages han likväl, dertill föranlåten af sin samhällsställning, mest af hela stadens allmänna angelägenheter, understödjer fattiga industrioch konstidkare samt uppmuntrar på allt sättidoghet och konstflit. När derpå Julianus, -tillhvilken han redan före dennes uppstigande på tronen stått i ganska nära förhållande; erhållit kejsarevärdigheten, blir äfven Krysanteus en nästan allrådande styresman öfver Athen samt verkställare af sin kejserlige väns Planer fr in. förande af en: reformerad hedendom. Men uti allt misslyckas han, Barmhertighetsanstalterna blifva betungande för folket, utan att lända många till någon väsentlig båtnad. De föreläsningar, dem han, i motsvarighet mot de kristnas predikningar, håller till folket, förmå ej tillvinna sig någon uppmärksamhet. Samtliga hans bemödanden för folkets förbättring i enlighet med de gamla läror, dem han hyllar, uppväcka endast knot och missnöje. Inom hans eget hus gör kristendomen sina inkräktningar. — Hans tillgifnaste slafvar öfvergå till densamma. Hans ende son bortröfvas såsom spädt barn, uppfostras såsom fosterson af en kristen prest, fanatiseras af honom och blifver, till och med sedan hans börd blifvit upptäckt, den hätskaste motståndare emot honom för hans hedendoms skull. Den man, med hvilken hans enda dotter förmäles och hvilken såsom yrgling blifvit uppfostrad i hans hus, har, såsom han vid sjelfva brölloppet får veta, i hemlighet öfvergått till kristendomen; Ja, sjelfva denna dotter, som på det sorgfälligaste blifvit uppfostrad af fadern sjelf och tillegnat sig hans vishet, är i hemlighet kristendomen till ifven, fastän hon. icke kan antaga alla dogmer, som af kyrkan predikas såsom kristliga. Till mothilder emot dessa framställas i biskopen Petros och hans. presbyter Eufemios representanter af presterliga maktlystnader, ränksmideriet och skenheligheten bland det kristna pr.sterskapet, samt i den förenämnde Krysanteus son och pelarhelgonet Simon tys per af den blinda tro och lydnad, den munkartade helighet och den fanatiska ofördragsamhet mot hvarje: afvikelse från den gällande trosregeln, som; kyrkan inskärpte. Men jemte dessa framställes äfven i presten Theodeoros en representant af kristendomen i dess sanna väsende. Dessa äro i korthet de förnämsta personnagerna i den taflä, som i Den siste Athenaren upprullas inför läsarnes ögon. Beträffande. dessa personnagers egenskap af trogna tidsbilder, så hörer det visserligen till konstbehandlingens rätt att idealisera samtinflicka drag, som icke iallt äro historiskt trogna. Emellertid företer historien redan i fjerde sek. let drag af hierarkisk herrsklystnad och skenhelighet, som visa, att den mörka teckningen af biskopen Petros. och hans presbyter knappt kan anses för öfverdrifven.. Historiskt bekant är äfven, huru under sammma tidskifte eremitoch munklifvet. uppkom, samt huru vid sams ma tid en blind underdånighet under presterskapet, blind tro på de af det förkunnade lärorna, en vidskeplig: martyrvördnad och relikdyrkan, en ytterlig fanatism och ofördrags SEG IEEE RO PE IE JG LTS JD. RE OA BEE. sl