icke mMoOLlaga Act NONVIN Icmnaut UppUutaget. Bref från Berlin. (Från en resande landsman.) Den 2 Oktober 1859. Kring den på lustvandrare allt mer och mer glesnande Unter den Linden blåser med sin föga intagande musik höstvinden i de affallande löfven. Man drager sig inom hus, så med sin person som med sina tankar. Från att hela sommaren hafva politiserat öfver det italienska kriget, har man nu börjat ett krig öfver den tyska politiken. Det eviga trätofrö, som man benämnt ett enigt Tyskland, börjar vid denna tid, då alla andra frukter mogna, att gifva en ymnig näring åt den talrika och talträngda nationens behof att ständigt hafva munnen full. Fråga ej: Was ist der langen Rede kurzer Sinn,? Låt tysken endast tala. Bind honom till armar och fötter, förbjud honom att klandra, lemna honom endast rättigheten att beskrifva sin olycka, att systematiskt. framställa den, och han skall ej känna någon saknad. Enligt honom är allting till — endast för att beskrifvas. Hertigen af Coburg har af Österrike fått sig en tillrättavisning för det tal, som han höll i sitt residensslott, och regenten i Preussen har på en Stettineradress, angående enhetssträfvandet, svarat: Vädergift! Detta svar har satt myror i hufvudet der sådant finnes på enhetskämparne. Återigen har den tyska stormakten rådlöst och förläget skrufvat på sig, då det gällde handling. Preussen kastar väl lystna blickar på hvarje munsbit tysk jord, men det är kattens gång kring den heta gröten. För att vinna något, måste man i våra dagar våga mycket. Den tiden är förbi, då de stekta sparfvarne etc. Ej längesedan vägrades en preussisk undersåte pass, emedan han var demokrat. O tider, o seder! Dock sådant väcker ej så stor förvåning, ty sådan är landsens sed. Denra polismakt, som öfverallt sticker upp sitt hufvud, trycker på lifvet i Preussen och gifver det denna tunga och otrefliga karakter, som blifvit verldskunnig. Det är en statsorganism, som kastar bort det enda, som ger tillvaron sitt värde, personlig frihet. Intet vördas af denna skyddsande, som tränger sig in i familjens innersta. Polisen, heter det band, som snart nog sammankedjar allt, maken vid makan, föräldrarne vid barnen och folket vid sin konung. De heliga känslorna och rättigheterna hålla på att nötas ut; allt består inom kort ytterst derföre att så är det lag, ej emedan så är det rätt. Man rustar sig här till firandet af den 10 November, Schillers hundraåra födelsedag. Det vill säga, man rustar så, som köpmän göra det, för att fira skalder. För den ädle diktasen lättar man lika litet på kassan nu som mån gjorde det för Schiller under hans lifstid. Allt stannar vid ord, ord, ord! Hvarje generation klandrar den föregåendes otacksamhet mot sina store tänkare och skalder, och gör sig dock sjelf saker till samma fel mot sina samtida. Detta, men också endast detta, har man att tillvita de gamla, goda tiderna De gamla tiderna! Huru mycket lyckligare skulle man ej vara, om man ej alltid lefde i det förflutnas verld! Med det närvarande äro vi aldrig. tillfreds, men åt forntiden kasta vi slängkyssar och framtiden skynda vi med längtan till mötes. Man skall dock naturligtvis äfven en dag säga om oss: de lefde i de gamla goda tidernan! Man talar i alla landsändar om Schillerfesten, och ej längesedan firade man en annan födelsedag, York von Wartenburgs. Den tappre krigarens staty smyckades med lagerkransar. Hvilken tysk känner ej hvad hans land har att yfva sig öfver? Vi klaga att utländningen känner så föga till våra storheter. Men vi erinra oss ju knappastsjelfva hvad vi hafva minnesvärdt. Utländningen känner till de svenska penningarne och bugar sig för dem. — Sverge är dock ett fattigt land —; men de svenska daterna känner han ej till — Sverge är dock ett rikt land, hvars historia har att je bjeltar och vetenskapsmän, öfverstrålade af intet annat lands, En främling, kommen till oss, knäpper väl igen sin pung, men blåser oss öronen fulla med sitt lands förträffligheter, — emedan han ofta nog ej känner till något annat. Skådom dock sakerna på närmare håll. Huru nedslås man ej att se ruttenheten i flera af de stater man besöker; men huru klappar ej ock på samma gång hjertat af stolthet och glädje vid tanken på att man tillhör ett kraftfullt och hederligt folk! Hvilken redlig man längtar ej tillbaka till det fattiga landet, som dock alltid hade en plats för friheten! Man yfves ej öfver att vara svensk, ty slumpen gaf oss fäderneslandet, men man känper sig lycklig att tillhöra en sådan nation, och man känner sig sporrad att göra sig förtjent af den plats man fick i nationernas riddarhus. 4. Om planer för ooh utförande af jernvägar och andra allmänna arbeten I vårt land