seddes med en mössa med: räfsvans. Seda fördes han fängslad till ett slott på Fyen. E följd häraf blef, att påfven belade hela lar det med interdikt (förbud för presterskapc ätt hålla :gudstjenst), hvilket, emedan befolk ningen var religiöst sinnadt, och fästade si mycket :vid ;de yttre ceremonierna, naturlig vis skulle sprida djup oro isinnena. Konun Christoffer blef snart förgiftad af domproste Arnfrit i Ribe, erkebiskopen utsläpptes ur si fängelse, fortsatte snart striden med den nyss nämnde konungens efterträdare, Erik Glipping besökte två gånger Rom för sina striders skull försonades 1273 på ett concilium i Lyon me konungen, :som dömdes: att: erlägga 15,00 mark silfver i skadestånd. Sedan interdikte hvilat. i 17 år öfver landet, blef det upphäfdt. — Oenigheten : mellan Erik Menved och erkebi skopen Johannes Grand — Jakob Erlandsson systerdotters son — var snarlik den strid son nyss skildrats. Erik Menved lät med list fång: Grand i biskopsgården, som jemte domkyrka utplundrades; han ställdes bunden vid en tings stock på torget i Lund och fördes derefte under hård och skymflig medfart till Seland Derifrån lyckades han dock: snart fly till sit fasta slott Hammerhus på Bornholm: Märklig är att icke påfven för denna våldsbragd nm belade rlandet med interdikt; men då konun gen, efter en vidlyftig process med erkebisko pen af påfven dömdes att till erkebiskoper och hans kyrka betala 49,000 mark nytbsilf ver efter lundensisk vigt, och konungen hvar ken ville eller kunde erlägga så höga böter så belades riket derföre med interdikt. Fen år derefter upphäfdes det, sedan konunger måst ödmjuka sig till att i bref till påfver bönfalla, det han ville sticka Petri svärc i skidona, och hela sin tjenares sargade ära Böterna nedsattes till 10;000 mark. Under der tid som derefter följde, sedan Waldemar Atter dag hopfogat det genom hans företrädare: oskicklighet och missöden söndersplittrade Dan: mark och. genom sin slughet. återbekommi Skåne af svenske konungen Magnus Smek, sam öfverlåtit Bornholm med Hammerhus slott til) erkebiskopen i Lund, inträdde så småningom ett vänskapligt förhållande mellan den andliga — och konungamakten; begge började fruktö adelns alltjemt stigande makt, och gjorde derföre gemensam sak mot de verldsliga magnaterna. Under tiden höll sig .det katolska presterskapet uppe i vinden, tilldess slutligen Lunds siste erkebiskop, Torbern Bilde, och samtlige biskoparne i Danmark den 12 Augusti 1530 blefvo. på konung Christian den tredjes föranstaltande. fängslade, ochpåfveväldet afskaffadt (på en riksdag i Köpenhamn.samma år) samt reformationen införd. i hela riket). Religionsförändringen åstadkom indragning af erkebiskopssätets rika inkomster från icke mindre än 36 gårdar, slott och län. Adeln passade nu på att etterhand förvärfva sig genom gåfvor eller lindriga köp dessa fästigheter,hvarigenom flera af Skånes nuvarande herregårdar ha uppstått. 3 Efter reformationens införande upphäfdes erkebiskopsvärdigheten, och ett superintendentsembete inrättades i stället, med rent kyrklig befattning, men utan politiskt inflytande. Domkapitlet lemnades dock tills vidare vid sin gamla organisation och fick bibehålla sina många gods och herrligheter, dels emedan de voro donationer af enskilte och dels ansågos nyttiga för undervisningens befrämjande och vetenskapernas uppmuntran. Kapitelgodsen utgjordes af 925 bondgårdar, många stenhus och handelsbodar i Lund och angränsande städer, åtskilliga qvarnar, gatuhus, jordar, prestgårdar och patronlägenheter. Snart hugnades äfven många civila och militära embeten med inkomster af dessa gods, och genom vikarier läto fullgöra de vid förmånerna fästade skyldigheter. Detta förhållande fortfor ännu i början af det svenska väldet. Sålunda var riksamiralen Stenbock 1660 domprost, och riksskattmästaren Bonde kantori Lund. Dessa begge embeten jemte dekanatet och arkidiakonatet voro isynnerhet indrägtiga platser, ty till dem hörde en ansenlig mängd gårdar och lägenheter å landet och flera hus i städerna samt nio patronlägenheter. Superintendenterna voro deremot så svagt aflönade, att t. ex. Nils Plade år 1552 behöfde ett särskilt kongl. bref för att få inköpa två hästar och en vagn till begagnande vid sina visitationsresor, och när han tvenne år derefter anmälte att hästarne på dessa resor blifvit utkörda, så resolverades att två andra skulle anskaffas för samma behof. Det torde icke vara så olämpligt att här erinra derom, att Lunds superintendenter (från 1537 till 1658 — således i 121 år) voro lärda och utmärkta män, nitiska i uppfyllandet af sitt kalls pligter, hvilket just under deras tid var desto: svårare under brytningen mellan den gamla och nya läran, som presterskapets demoralisation var stor och adelns öfvermod stundom visade sig i öfvervåld mot superintendenterna. — Den siste danske superintendenten, Winstrup, blef den förste svenske biskopen i Lund. I Carl X Gustafs politik ingick äfven att stå på god fot med presterskapet och gynna dess fåfänga, allenast han deiaf kunde draga nytta för sina stora planer. Lunds välmakt aftog med reformationens införande. Staden hade helt och hållet berott af de rikedomskällor som det andliga väldet ditlade. Dessa uttorkade. Domkyrkan upp) Anmärkningsvärdt är att Christian den andre,som ingalunda krusade med det påfliga presterskapet, utan var mycket stämd för reformationen, af danske historieskrifvare bedönies helt annorlunda än af våra historiska författare. Allen säger öppet att om icke Christian i Sverge med den tidens grymhet aväst det högre presterskapet äfven