Aftonbladet – 5 oktober 1859, sida 2

blott var ett öfvergående intryck, som genom fast vilja, sysselsättning och umgänge med rliss C-eerly och fadern åter skulle kunna öfvervinnas. Hennes sömn var orolig, och hon längtade obeskrifligt efter generalen, som ej ännu återkommit från Granstoune Park, då hon tidigt på morgonen, dagen efter Harolds återkomst till hemmet, gick ut i parken, i det hopp att den friska, herrliga morgonen skulle stärka henhes nerver och beslutsamhet. Jag plågar mig utan skäl,, tänkte Isabella, med dessa farhågor för hans lycka. Säkert har han längesedan glömt mig, såsom jag bad honom att göra; säkert har han funnit någon, mera värd sin kärlek. Jag hoppas att han har detv, tillade hon, och att han må blifva lycklig — och så lycklig som hans ädla, högsinnade natur gör honom väl förtjent utaf. Den stackars flickan hade omedvetet tagit vägen nedåt sjön, som låg i en stilla och aflägsen del af parken: det var der hon så ofta hade vandrat vid Harolds sida. Hon gick med sina blickar fästade på marken, försjunken i sorgsna drömmar. Hastigt spratt hon till: hon hörde sitt namn uttalas af en röst, som väckte hvarje slumrande genljud i hennes själ, Harold var vid hennes sida; han hade lemnat Granstoune i dagningen och ridit öfver till Grange. Isabella önskade att kunna säga ett: välkommen, men orden dogo på hennes läppar. Rädd att förråda sin häftiga rörelse, lade hon tyst sin hand i hans. j Jag kan icke uttala huru lycklig jag är att ännu en gång få återse dig och att finna dig med återvunnen helsa. Himlen vare lof! De sorgliga aningar, som så djupt smärtade mig vid skilsmessan, hafva ej gått i fullbordan. Du är räddad för att lyckliggöra din ädle far — för att skänka hans hem frid och glädje, hans ålderdom stöd: räddad, till allas sällhet, som älska dig. Allas! var det så jag sade? tillade han; dåraktiga ord! det är en, för hvilken du ej har något leende — något honn.