Aftonbladet – 5 oktober 1859, sida 2

För hvilken jag alltid bar en systers tillgifvenhet qvar, svarade den unga flickan och sökte framtvinga ett leende. Jag trodde, jag hoppades att du skulle hafva glöret allt — allt, utom vår vänskap. Glömma!, sade Harold. Huru lätt är ej detta-ord att säga, huru svårt att verkliggöra. Nej, Isabella, jag har ej kunvat glömma dig. Jag har kastat mig i verldsbullret, sett mäktiga städer och deltagit i krigets faror; men hvarken i modets lysande kretsar eller på slagfältet har jag kunnat utplåna din bild ur min själ; den har stått för min blick under dagens hvimmel, som i nattens frid, och jag återvänder lika trogen som då jag lemnade mitt fädernesland. Till trots för det hopp hon nyss yttrat, att han skulle hafva funnit ett annat föremål för sin kärlek, som utträngt hennes minne ur hans hjerta, genombäfvades dock hela bennes väsende af den ljufvaste sällhet, då hon lyssnade till dessa ord. Kärleken innebär i sig sjelf en så stor lycka, att vi erfara den rikaste fröjd vid blotta tanken på att den är besvarad, äfven om hoppet att någonsin få tillhöra den älskade är oss förnekadt. Harold,, började hon, jag trodde mig vid vår skilsmessa hafva förklarat — Nej, Isabella, du har ej förklarat allt, afbröt den unge älskaren -med värma; du har dolt för mig den förhatliga grymheten och orättvisan hs en syster, som är alldeles ovärdig detta namn: Hvad rättighet hade Eugenia att aftvinga dig ett löfte, som lade ett hinder i vägen för min lycka? Hvarigenom har jag gjort mig förtjent af hennes hat? Ett sådant uppförande år fullkomligt ovärdigt en ädel qvinna. Om den lyckan varit mig beskärd att, i stället för likgiltighet, vinna din kärlek — tänk dig blott, hvilket oändligt lidande hon skulle förorsakat dig genom denna sjelfviska nyck. Du vet således allt dettan, sade den darrande flickan med osäker röst. G . Jag.vet allt — din sjelfbeherrskning, ditt ädla bemödande att rädda Eugenia från olycka