Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 3

Du är min vän, afbröt hans herre och skakade hans hand. Vågade du icke lifvet för min skull, då jag var fången? Är du säker på, att ej Nora bedragit sig? Bedragit sig!s upprepade Tom — Nora skulle låta bedraga sig! Nej, nej! — det var just hon som först upptäckte den tillämnade flykten och underrättade miss Isabella derom. Dehna hemlighet har hvilat tung på hennes sinne alltmedan jag — det vill säga, alltmedan vi varit borta, och hon föresatte sig att säga mig allt — till trots för löftet till hennes matmor — samma stund som jag skulle komma åter. Som en god flicka har hon också gjort det. Jag lofvade henne — det vill säga — ni, nådig herre — Tom tystnade och tvekade. Nåväl, hvad lofvade du henne, Tom?n frågade Harold leende. Att då allt blef rätt igen mellan er och den unga fröken, så skulle ni utverka förlåtelse för henne. Det skulle sannerligen krossa hennes hjerta, om miss Isabella blefve ond på henne.n Haf ingen oro derför. Ja, men det är inte allt. Tala ut — hvad annat ? Jo, ser ni, nådig herre, sade ynglingen, det behöfdes naturligtvis litet vänligt öfvertalange, och så loTvade jag henne att vårt bröllop skulle firas på samma dag som ert och hennes unga frökes. Frukta ej för att icke det löftet skall kunna hållass, svarade Harold gladt, och lita på att du på samma gång skall få ett af godsets bästa arrendehemman till rarf och eget.n aJag önskar mig icke någon gård, sade den unge mannen, och det gör ej heller Nora; vi vilja mycket hellre letva här, i tjenst hos er, nådig herre. (Forts. följer.)