Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 2

rade sig i ämnet, återväckte det nästan slocknade hoppet hos den unge mannen; i sin glädje glömde han Isabellas Vägen ee försäkringar, att hon aldrig kunde blifva hans, och han beslöt, såsom många före honom hade gjort, att lefva lycklig i sina drömmar, utan oro för den stund, då han skulle väckas derur. Toms förtjusning, då han återsåg sir Mordaunt, kunde endast öfverträffas af hans unga herres. Hem, föräldrar, vänner, den vackra Nora — allt tyckte han sig i detta ögonblick hafva åter. I öfvermåttet af sina känslor öfverskred han såvida den vanliga respekten, att han:räckte den gamle baronen sin hand, men förlägen öfver sin dristighet, rodnade han ända upp till tinningarne och drog den långsamt tillbaka. En parveny skulle hafva blifvit missnöjd; icke så baronen; han var dertill för mycket en ädling af gamla skolan — vi skulle vilja fråga, om den nya, som utträngt den förra, eger hälften af dess gedigna värde. Godhetsfullt fattade sir Mordaunt deh räckta handen och tryckte den med värma, medan han tackade honom för hans trohet emot sin husbonde. I detta ögonblick kände den redlige tjenaren att han kunde hafva dött för dem. Denna dag reste några lyckliga personer i en fyrspänd vagn från Dover, och svårt skulle det vara att afgöra, hvilka voro det mest — dess egare och de båda resande vännerna inuti den, eller Tom och William Franklin utanpå den. Ovanligt nog hade miss Margaret Tracy, med all sin kärlek till punktligbet, utan ett enda ord af otålighet väntat tills långt efter den vanliga middagstimman vid Granstoun Park på sin brors och brorsons ankomst. Det mesta af familjens dyrbara silfver hade blifvit framtaget, och bordet stod stätligt prydt dermed, högtiden till ära, -Familjelifvets ur