Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 2

a ERA ERE AAA ARE tats otålighet som beherrskade dem, och de flesta af våra läsare hafva säkerligen erfarit hvad detta vill säga — om icke, så beklaga vi dem. Ändtligen låg fartyget vid kajen, och nästa ögonblick sprang Harold i land. Ett möte mellan länge skilda vänner är alltid en glädje. Hur mycket mera då, när den ena af dem återkommit frisk och sund från faror — ja, nästan emot allt hvad man vågat hoppas. En tår fördunklade sir Mordaunts blick, då ban stum räckte Harold handen. I detta ögonblick kände han hela styrkan af sin kärlek till denne unge man, som han sett uppväxa under sina ögon. Min gode farbror, sade Harold, detta är verkligen alltför mycken godhet! Att företaga denna långa, tröttande resa, för att blifva den förste som bjuder mig ett välkommen., Det var min rättighet, kära gosse,, svarade den gamle mannen. Jag skulle hafva ansett det som ett intrång i min dyrbaraste företrädesrätt, om någon annan gått mig i förväg. Åhb, derför är ingenting att fruktan, svarade hans brorson med en lätt suck, i det hans tankar flögo till Isabella Trelawney. Baronen log. Hur mår —? Ni vet väl hvem jag menar. Förträffligt, . min gosse, alldeles förträffligt,, sade hans farbror. Hennes helsa har betydligt förbättrats sedan systerns giftermål. Det förefaller mig som om du visat mera mod i krig än kärlek), tillade han: hennes far och jag äro båda öfvertygade om hennes tycke för dig. Ni glönimer de upprepade afslag hon gifvit mig, svarade den unge mannen nedslagen. Jag glömmer ingenting, svarade den förre gladt; Guds död! Har jag icke sjelf genomått samma sjukdom, och tror du icke jag känner till symptomerna ? Den säkerhet, hvarmed pir Mordaunt ytt