Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 2

den gamla damen sin afsigt att skrifva till hans tant. Ett löfte, som hon höll, eller, rättare sagdt, som hennes systerdotter, Marie de Trouville, uppfyllde för henne i det hon skref efter hertiginnans diktamen. Det började med: Min dyrbaraste vän! och sedan hon klagat öfver deras grymma skilsmässa och talat om sin eviga vänskap, slutade hon med: För alltid din, Anne de Rohan. Sedan brefvet blifvit prydhgt och väl hopviket, uppstod en liten svårighet:; hertiginnan bade alldeles glömt hvad hennes dyrbaraste vän, hette, och visste ej hur hon skulle adressera det. En engelsk qvinna skulle blifvit förlägen och hafva rodnat, då hennes ösännfärdighet sålunda kom i dagen, men icke så den fintliga fransyskan, som hastigt hittade på en annan utväg. De der engelska namnen äro verkligen omöjliga att både uttala och skrifva rätt, sade hon med den finaste axelryckning i verlden. Sätt utanpå det: Till min dyrbara vän, mr Harolds högtärade tantl! Era Lilini, doktor Curry och Peter skulle stanna qvår någon tid i Paris. Kassören och Jack hade grefven genast vid ankomsten anbefallt åt sin vän öfverstens omsorger. De gingo öfverallt, sågo allt utan den ringaste aning att de i verkligheten: voro fångar, att hvarje deras steg var bevakadt. Följande dag reste Harold och hans vän till London. Ett bref hade redan underrättat baronen om deras ankomst till Frankrike. Då paketbåten anlände tillbamnen vid Dover, blef Harold varse sin farbrors höga, vördnadsvärda gestalt, längst nere vid kajen. Hvad minuterna syntes-dem långa till den stund, då de fingo fatta hvarandras händer. Hvad de raska sjömännen syntes dem sentärdiga. Aldrig hade en lina blifvit så långsamt inhalad. Skulle då fartyget aldrig lägga till? Det var hjers