Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 3

men ingen skall känna den inre sjukdom, som tärde på hennes lifskrafter och gjorde henne till ett så lätt byte för härjaren. Hon liknar ett vackert ömtåligt träd, med hög stam, spensliga grenar och glänsande blad; men en mask gnager på dess rötter. Då vi vänta, att det skall grönska som friskast och herrligast, vissnar det plötsligt. Vi se det böja sina slokande grenar mot marken och fälla blad efter blad, tills det) naket och förstördt, sakta lutar ned mot jorden, och då vi betrakta denna vackra ruin, försöka vi förgäfves att utgrunda, hvilken storm eller hvilket åskslag förorsakade dess fall. Jag har ofta sett qvinnor blekna, falla af och gradvis gå sin död till mötes, liksom .de skulle småningom utandas sin själ till himlen och jag har alltid inbillat mig, att deras död härrörde af lungsot, förkylning, mjeltsjuka och alla möjliga andra sjukdomar, tills jag slutligen kom underfund med, att det fanns en, som hette — olycklig kärlek. Ryktet omtalade nyligen ett sådant fall, hvars närmare omständigheter noga äro kända i den trakt, der det hände, och jag vill återge denna lilla tilldragelse lika enkelt som den blifvit mig berättad. Troligtvis påminna sig ännu många den unga E—, den varme irländske patrioten, och det sorgliga öde, som drabbade honom, ty det var för mycket hjertgripande för att hastigt kunna glömmas. Under de irländska oroligheterna blef han tillfångatagen, anklagad för förräderi, dömd -och afrättad. Den allmänna tillgifvenheten deltog varmt i hans öde. Han var så ung, så intelligent, så ädel och så tapper, ja han egde alla de egenskaper, som vi högt värdera hos en ung man. Hans uppförande under rättegången var högsint och oförskräckt; den ädla ovilja, hvarmed han återkastade anklagelsen för förräderi mot sitt land; hans vältaliga försvar af sitt namn, hans inspirerade vädjande till efterverlden i förtviflans och hopplöshetens stunder, allt detta gjorde ett djupt intryck på hvarje upphöjd själ; och till och med hans motståns