Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 2

Kansken, upprepade Harold. Nå, nå, jag vet det är älskandes rättighet att plåga sig sjelfva; annars skulle jag vilja säga dig, Charles, att du talar som en stor narr; hvilket du i verkligheten icke är. Kanske! Hvad skulle jag ej vilja gifva. tillade han med en ofrivillig suck, för vissleten att vara blott hälften så varmt, så innerligt älskad. Hvad en mans from i kärlek dock kan bero på ett lapprii utropade Harry i samma ton. Hade jug verkligen varit berättigad till det aristokr de framför mitt namn, så skulle jag n nb Varit frestad att söka mig ett rum på listan bland den sköna damens friare; men tänken er, mina vänner: Burg, rätt och slätt Burg, — hvad framgång skulle en sådan person haft hos den nådiga hertiginnan? Ja, troligen hade du i den händelsen äfz ven vunnit framgång, då Marie så föga intresserar sig för Charles,, anmärkte Harold, Kanske!v tillade hans vän skämtsamt. Skona mig, afbröt attachen skrattande. Jag stryker sjefmant flagg och ropar — mea culpa — det är endast för verkliga väns ner jag så öppet blottar den svaga sidan i min karakter. : Aftonen, den enda som Harold Tracey och Harry dröjde i Paris, tillbringades i hertiginnan de Rohans-salong, i förstaden S:t Germain, der de af den gamla damen och hennes kotteri emottogos liksom forntidens riddare, då de återvände från farliga strider och äfventyr. De hade narrat Ludvig Filips polis, varit behjelpliga vid biskopeus af Leon flykt, dragit svärdet för det högadliga partiets älskade konungavälde — hvilket allt i dess ögon förlänade dem vida större rätt till beundran än de vigtigaste upptäckter i vetenskap och skön konst, de djupsinnigaste forskningar i mensklighetens heligaste intressen. Så stor var den hyllning de erhöllo, och så förbindligt deras värdinnas emottagande, ati det nästan, hvad tanten beträffade, rättvisade lord Charles belåtenhet öfver att de ej kommit en vecka tidigare. (Forts.)