Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 2

jag tvekat, blott ett ögonblick, så skulle det hinder ej mer hafva funnits till, som skilde mig från den qvinna jag en gång så högt hade älskat. Hedern förmådde mig dock att handla så som jag gjorde, ty du var Adelaides makel Ja, det är sant! Kunde en bror bafva vårdat dig med större omsorg skulle, han tåligare bafva vakat vid din. feberbädd än den, som du uu misstror? O, hvilka drömmare vi dock äro! tillade han med bitterhet: med all den erfarenhet jag förvärfvat om verldens otacksamhet, var jag nog svag att tro, det en man fanns, som utan tvekan — utan någon skymt af-tvifvel skulle lita på en vän. Förlåt mig, Lilini,, sade generalen, djupt rörd. Jag är försvagad af sjukdom — mitt bjerta har blifvit förbittradt af det gift, som onda tungor, hafva insmugit.deri. Men mitt förtroende till dig är orubbadt; se här min hand; kan du fatta iden, så gör det, och den sista skymt af misstro skall försvinna från mitt sinne.n Nästa ögonblick voro deras händer fast slutna i hvarandra. Hvar är min hustru ? tillade den förre. Grefven gick till klocksträngen och ringde två gånger. Detta var en öfverenskommen signal för henne att inträda, och hon närmade sig långsamt. Hennes rörelse var så våldsam, att hon knappt förmådde nalkas stolen, der hennes make satt, och ditkommen, sjönk hon ned för hans fötter. Vv Nej icke der,, sade den blinde med osäker röst; kom till mitt bjerta, Der är din plats. Du vet allt? hviskade hon. Allt! upprepade han. Och du förläter mig min tystnad ? En kyss var tecknet på försoningen. Grefven bevittnade den utan en skymt af smärta, ty han hade sannfärdigt förklarat att Adelaide, hans ungdoms älskade, numera blott var som en syster för honom, Med ett gladt leende lemnade han rummet