Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 2

kan skada den allmänna föreställningen om den stats styrka och säkerhet, som betjenar sig deraf. en En ny krigsteater har efter Villafrancafredens afslutande öppnats i Kina. Men månader skola förgå, innan europeiska allmänheten får närmare underrättelser om större krigshändelser derstädes. Derföre tyckes Marocko ha benäget åtagit sig att under tiden prestera en krigsteater, som kan draga Europas uppmärksambet till sig. De så kallade rifpiraterna på marockanska kusten, hvilka, som bekant, för några år sedan angrepo en liten preussisk örlogsstyrka under prins Adalberts befäl, ha nu till den grad utmanat Spanien, att sistnämnde land beslutat sig för att med allvar straffa dem för deras vilda röfverier och omsider göra ett slut på det skamliga ofog, som de så länge fått bedrifva. På andra sidan ha 200,000 marockaner, under anförande af en yngre son till den nyligen aflidne kejsaren af Marocko, angripit fransmännen i Oran, så att äfven på detta håll allvarsamma strider kunna vara att förvänta. Spanien har utrustat en expedition af 12,000 man, för att straffa det fräcka röfvareanhang. som nyligen till och med vågat hota Ceuta. Derigenom uppkommer åter en strid mellan castilianer och mohrer, och de båda fiendtliga racernas hjeltebragder kunna komma att förnyas. Vi vilja blott önska, att spaniorerna måtte göra ett klokt bruk af den seger, som under denna strid måste falla på deras sida; och skrida till en verklig kolonisation af det lyckligt lottade område, som kommer att eröfras af de spanska vapnen. Spanien kan dervid visa, om det lärt något genom förlusten af sina amerikanska besittningar, eller ej. Rifpiraterna öfverlemnas af sultanen i Marocko åt sitt öde, emedan han ej sjelf förmått hålla dem i tygeln. Ovisst är också, i hvad mån han gillar och understöder sin broders expedition mot Oran. Hittills veta vi blott, att han sjelf haft möda att försvara sin tronföljd. Ehuru sin faders äldste son, hade Sidi Mohammed ett stort parti af gamla fanatici emot sig, och man fruktade, att detta skulle göra -honom tronföljden stridig och bemäktiga sig herraväldet, för att börja en allmän förföljelse och plundring mot de kristna. Man befarade detta så allmänt, att de flesta kristna uti, Marocko satte -sig i beredskap att fly, och många flydde äfven verkligen. Men Sidi Mohammed lyckades förekomma de tillämnade omstörtningarne derigenom, att ban, under sista perioden af sin faders, Muhai-Abdel-Rahmans lifstid, lät i tysthet för sin räkning värfva en arme af 40,000 man, och genom densamma ingaf respekt hos sina motståndare, då sultanens död inträffade. Denne hade utnämnt honom till skattkammarens förvaltare, och han hade förstått att handhafva denna förvaltning så mycket till sin egen fördel, att han var i tillfälle att vinna soldater och officerare genom utbetalande af hög sold. Det påstås, att armåns underhåll dagligen kostar honom 30,000 dollars. — Då hans motståndare sågo denna militärstyrka antåga, voro de de första som utropade honom till herrskare, för att undgå den misstanka, som kunde falla på dem. Utaf så spända förhållanden kan ej uppkomma något godt, och man kan inom Marocko vänta mångfaldiga strider, hvilka lätt kunna leda derhän, att Louis Napoleon utsträcker bekämpandet af de uti hansalgieriska område infallne marockanarne till sultanen och hans rike. I detta fall skulle för Afrikas cfivilisering uppstå en ny betydelsefull uppgift; ty med eröfringen af Marocko erhölle äfven Europa pligten att grundlägga ett välde, hvilket vore i stånd att hålla i tygeln de stammar, som nu äro vasaller under sultanen af Marocko och beherrska det inre af Afrika samt der försvåra den europeiska kulturens utbredande och förhindra handelstrafiken. — K. M:t bar, enligt Posttidningen, utnämnt och förordnat till hofmarskalk hos H.