Aftonbladet – 1 oktober 1859, sida 2

göra all förföljelse omöjlig, då de voro vida bättre beridna än sina fiender: Det var ett högst osäkert: hopp, men det var dock något. .: Efterenkort öfverläggning beslöto de resande att-följa. hans förslag och fortsatte genast sin färd. Vägvisaren, ridande mellån Harry och Hårold, red i spetsen för tåget. mal Bryggan visade sig snart för deras ögon, och då de passerat den, stego alla af. Sedan de först försäkrat sig om zigenargossen och hans medbrotteling genom att binda dem med ryggarne emot hvarandra, så att all flykt var omöjlig, började de arbeta på att förstöra bryggan. Nu blef William Franklins styrka af. oberäkneligt Värde, . Den kraftfulle mannen ryckte och-drög med den våldsammaste ansträngning på talloch askstammarne, tilldess hän verkligen lyckadesTubba den ur deras läge. Värfvet vår nära på utfördt, då Jack plötsligt utropade: Vi äro förföljdats Fans skarpa öra hade uppfångat ljudet äf hästhofvarne. De äro tjugo,, sade grefven lugnt; en betänklig skilnad, Vi måste nu. förtrösta. på våra vapen, i stället för på någon krigslist. Hvar: ock en: dolde: sig, antingen bakom någon framskjutande klippa eller i busksnåret; som omgaf kanten af brådjupet, alla med fingret på trycket, färdiga att gifva eld vid första tecken. De behöfde icke vänta länge, ty inom några minuter red en skara urbanos upp på motsätta sidan; sju skott ljödo, och ka många af fiendens sadlar blefvo tomma. De öfriga störtade framåt; fem voro redan på bron, då den med ett brakande dån störtade ned i djupet. De öfriga, betagna af fasa öfver sina kamraters öde; afsköto sina vapen på vinst och förlust och flydde, Willie, sade den gamle doktorn och klappade Franklin vänligt på hans breda skuldra, pnu har du betalt mig, min gosse, för hvarje