Aftonbladet – 30 september 1859, sida 3

j till det land, der han tjenat i så många fälttåg. : Vid mer än ett tillfälle hade han öf; verraskat sin herre, genom att sjelf börja ett amtal; detta inträffade endast då de voro allen: Tidigt följande morgon begåfvo de resande sig på väg. Vägvisaren, som tycktes vara säri deles road af att rida — ett nöje som troliigen ej ofta stod honom till buds — höll tig i på kort afstånd före dem. Flera gånger unider dagens lopp måste Lilini tysta honom, då ihan började sjuöga sitt kringströfvande folks : vilda, egendomliga melodier; men han gjorde ;det utan några misstankar på elaka afsigter ; hos 2igenaren, och ansåg det blott som en j vana, hvarifrån mannen fann det svårt att afhålla sig. Harry var förtjust öfver landets: i : romantiska och storartade skönhet — uppehöll big med poetens hänryckning och konst närens blick vid det ständigt vexlande landskapet och giorde sina följeslagare uppmärkamma på dess skönheter: Harold var emelertid den ende som rätt deltog i hans förjusniog. Grefven var alltför djupt försjunken i sina tankar. Hvad skotten beträffar, hade! han mer än en gång vresigt förklarat att den ödsligaste ljunghed i Skottland hade vida mer behag i hans ögon ån denna omättiga öcken af klippor, strömmar och skog. Tom och William Franklin syntes vara ganska mycket af samma mening, ehuru respekten hindrade dem att öppet yttra den. .De hade ibåda fått nog af resor i främmande länder. Den förste tänkte på den vackra Nora och hans kamrats tankar, voro vid det lilla lugna hemmet vid. Alston Moor och den gamla modren. Under tvenne dagar bade de fortsatt sin resa, utan det ringaste tecken till fara och Caralan tilläts nu att fritt öfverlemna sig ät sin smak för sång, utan att tystas af grefven. i (Forts. följer.)