Aftonbladet – 30 september 1859, sida 2

domen. Den obeslutsammefursten, som just var på väg att fy till Frankrike, vägrade det och den tappre. irländaren bröt af sin värj: i förtviflan, Tio dagar sednare blef han tagen tillfångns vid ett försök att komma öfver gränsen. och skjuten af christinos, till trots för den konvention som engelska regeringen genom lord Elliots negociation hade garanterat. Sådant var det öde som träffade en ibland de tappraste män, som någonsin satt sin fo på ett slagfält; men mod är hans stars arfslott. Det skulle blifva svårt att mamngifv: ett europeiskt stridsfält i nuvarande tid. der icke irländsk tapperhet gjort sig bemärkt. der ej Erins blod blifvit gjutet. Men vi återvända till loppet af vår berättelse. Då Lilini, tillika med sinaunga landsmän, anlände till palatset, blef endast den förstnämnde införd till Don Carlos, hvilken. han fann gående af och an i det dystra, förfallna rummet, vid ett ingalunda afundsvärdt lynne. Han hade, men för sent, funnit det olyckliga misstag han begått, då han vikit af från-sin marsch på Madrid för att företaga Bilbaos belägring. De olika meningar, hvartill ban lyssnat under denna dags rådplägning, generalernas afunpdsamnra anspråk och falska vänners listiga föreslag — allt detta gjorde honom djupt bekymrad: Men midt under denna oro, som kunde hafva förvirrat. ett stärkare sinne än hans, glömde icke fursten hvad han lofvat Zumalacerregui. Om hans karakter saknade den kraft och beslutsamhet, som ön af hans förfäder, Henrik den fjerde, egde i så hög grad, så måste det dock fill hans ära blifva sagdtycatt han egde dennes rTidderliga ordhbållighet, och dock var det med verklig smärta han skildes från en man, som tjerat honom så troget och oegennyttigt.