Aftonbladet – 29 september 1859, sida 2

. Mi ha, som bekant, en kunglig vitterhets-. historieoch antiqvitetsakademi. Bland de flerahanda åligganden, som tillkomma den, är. såsom det långa nåmnet antyder, äfven den. att egna forskning och vård åt nationens minnesmärken, vare sig i skön konst, litteratur. eller sådana fornlemningar, som sprida ljus öfver nationens lif i förgångna tider. Dess samlingar i det sednare hänseendet äro äfven, som Bekant, en af de vackraste något land eger. Man skulle vänta, att en akademi, som bar detta höga uppdrag och i andra riktningar visat sig fullt uppfatta det, skulle, så vidt på den ankommer, söka att påtrycka de minnesmärken, som nutiden uppreser, en fullkomligt nationel präge:, Vibeklaga, att akademien i det sistnämnda hänseendet i dessa. dagar gifvit anledning till ett rättmätigt klander. Af ett här nedan infördt regeringsbeslut underrättas man nemligen, att akademien föreslagit, att den. inskrift, som kommer att anbringas på nationalmuseum, skall vara affattad på — latin. Den bygnad således, som främst af alla skölle vara invigdåt det rent nationella, åt svenska folkets minnen, skall genast med sin blotta-änblick påminna om. huru litet nationella vi i sjelfva verket äro: och huru föga vi förstå att taga värt eget språks värdighet i akt. Man skall invänday att det är ett gammält häfdvunnet bruk att till inskriptioner å större monumentala. bygnaderbegagna romårespråket. Det har så varit; men vi veta äfven att detta bruk af nationer med någon sjelfkänsla alltinera aflägges. De fordra med rätta, att deras eget språk, det språk, som hela folket förstår och som det sätter högre än något anhat, hvad lärda låtit vurmar än må säga, skall tala till. dem från d2 bygnader, som äro hela nationens -gemensamma tillhörighet. Och fram: för allt ha de rätt att. fordra, att de skola finna det i inskriften på en bygnad, som företrädesvis är: och. kallar sig ett nationalverk. Utländningen-skall-ej förstå en svensk inskrift, säger man. Nej; ien hundratusental. svenskär skola förstå den, och sjelfva utländningen skall vefa att akta en nationpalkänsla, som bär aktning för sig. sjelf: Men vårt nationalmuseum; är ett verk för. sekler, tycka vi oss höra: våra akademiker slutligen invända. Just derföre skolen I, mina herrar; ej begagna ett språk, som, huru länge det än må komma att föra ett tynande lif i de lärdes studerkamrar, med hvarje dag blir allt mindre begripligt. för den stora mängden. Om ett sekel skall kanske redan en latinsk inskription vara arabiska äfven för många akademiskt bildade personer. Svenska språket skall dock lefva då som nu, endast: bättre vårdadt och aktadt än. ar dem; som öfvanom bilderna af två bland Sverges största skalder ville uppsätta en latinsk ivskrift. Det heter dessutom: Hedra din fader och din moder, och du skalllänge lefva på jorden. Ett folk, som hedrar sin nationalitet och det höpsta uttrycket deraf, sitt språk; skall ej så lätt förgås och eger deruti, näst sina medborgares mannasinne, den bästa garantien för sin fortvåro som nation. Vi boppas derföre, att de många fosterländska män; som sitta i akademien, skola vid närmäåre eftersinnande inse sitt misstdg och, utan någ on; småaktig fruktan att erkänna det, föreslå en svensk inskrift för det svenska naticnalmuseet.