Aftonbladet – 29 september 1859, sida 2

samheten qvarhöll er i Spanien, och begagnade det enda medel, som var möjligt, utan att nedsätta ert eget värde. Det mäste följas, såsom den aflidnes sista förordnande. Och rätt klokt var det,, mumlade doktorn. Tom, som hörde honom, var af samma mening. TJUGOANDRA KAPITLET: — — Den man, Som ej af nöd och brist har blifvit lockad Att bryta tro och lofven, hur föraktlig, Hur aldrig mera trodd gör han sig ej! Sir Robert Stapleton. Fem dagar hade förflutit, och Bilbao var alltjemt i. fiendens händer. Som den döende hjelten förutsett, var Eraros oduglighet lika stor som Hans föregående skryt. var dåraktigt och löjligt; armån. hade intet förtroende till honom och ingenting annat än tillgifvenbeten för Don Carlos och ett brinnande begär att bämnas den fallne chefen, som så ofta fört dem till seger, bibehöllo disciplin och mod. Öfverlägsenheten af Zumalacarreguis snille blef smärtsamt märkbar genast efter Hans död. Medan han förde befälet, föll det ingen in att klandrande granska hans planer; befäl och manskap följde dem med denna blinda lydnad, som endast har sin grund i förtroende. Hans efterträdares blefvo deremot fritt bäckJade, ej blott af divisionsgeneralerna, utan ock af öfverstar och subalterner; som ofta nog på eget bevåg företogo sig: att ändra och mildra dem. : På sjette dagen anl nde konungen från Durango för att inspektera lägret och med egna ögon bedöma belägringens framgång. Trupperna helsade honom som vanligt, då han red fram längs linien, men till trots för hans bemödande att dölja det, låg ett uttryck af misströstan och bekymmer öfver hans an