Aftonbladet – 28 september 1859, sida 2

Curry, som emottog det utan detringaste tecken af förvåning; icke så Will, som synbarligen blef högst öfverraskad vid detta tecken af förtroligt meddelande. Icke ett ord! hviskade skotten till honom. Will nickade; det var så godt som ett löfte. Eraro, som blifvit utnämnd till befälbafvare under Zumalacarreguis sjukdom, bar agg till ODonnel, emedan dennes tapperhet vid några tillfällen alltför skarpt nedsatt den förres försigtighet, för att icke säga feghet; och med en småsinnad förnöjelse fägnade det honom att nu kunna plåga honom. Ni bar handlat orätt, sade-han, med en sträng blick, i det han steg in i rummet; högst orätt. Det hade varit er pligt att lemna fångerne till mig; detta få vi dock sedermera uppgöra, Hvar äro dessa män? Kalla ut ett led soldater; de behöfvas troligen snart. Stora svettdroppar stodo på den hederlige irländarens panna. Med största svårighet lyckades han bibehålla sitt lugn. Jag lofvade dem nåd, sade han. a Ni hade ingen rättighet att gifva ett sådant löfte, var det förolämpande svaret. Rättighet eller ej, så är mitt hedersord gifvet. Det var af intet värde . Öfversten stod just på väg attgifva ett häftigt Sar, som troligtvis skulle hafva ådragit honom arrest, då Lilini gaf ett varnande tecken till tystnad. Dessa främlingar äro inga fångar, general, sade han på spanska. Denna herre är försedd med ett skyddsbref, som vi alla måste lyda. Flvillens, menar ni?, frågade Eraro högdraget. Konungens. i Skotten gaf det papper, som Lilini nyss emnat honom, åt en adjutant, hvilken; öfver