Aftonbladet – 28 september 1859, sida 2

I anledning af -den nyligen i den halfofficjella tidningen GConstitutionnel förekommande inbjudning till England att med Frankrike samverka. till Centralitaliens reorganisation, yttrar Daily News följande i en artikel, hvilken, oberäknadt den klara och bestämda ståndpunkt, hvarpå hon ställer frågan, äfven eger ett visst intresse genom den deri innehållna uppgift, att engelska regeringen formligen skulle ha prostesterat emot hertigarnes återinsättande med väpnad hand. ; Constitutionnel uttrycker en förhoppning, att Englands politik kommer att i afseende på Italien ställas i förbindelse med Frankrikes. Vi skullevilja fästa vår parisiske yrkesbroders uppmärksamhet på, att en dylik förbindelse helt och hållet beror af en fråga, hvilken nu måste utgöra föremål för kejsarens betraktelser, nemligen huruvida högstdensamme har för afsigt att ställa sig på Österrikes sida eller Italiens. De försök, som Frankrike. gjort (och vi vilja ej nu underkänna de mot ver, un hvilka berörda försök bärflutit) att vinna bådas ynnest, ha misslyckats. Kejsaren måste derföre nu göra sitt val emellan Österrike, emot hvilket han nyligen kämpat, eller Italien, för hvilket han vann segrarne vid Magenta och Solferino. Detta är, som vi förmoda, det problem, hvilket i närvarande stund väntar på sin lösning i Biaritz. Intet tvifvel kan ega fum öfver engelska regeringens politik. Ministrarne ha i detta afseende iakttagit den enda för England möjliga politik, i alla händelser den enda politik, som engelska folket vill tåla. Den har inom parlamentet blifvit djerft uttalad, och öppet tillkännagifven i Paris och i Wien. Och det är med tillfredsställelse som vi erfara, att den förblifvit densamma nu som då. Under det Frankrike och Österrike äro sysselsatta med alla möjliga slags planer, beräkningar och råd för att bringa till verkställighet den så hastigt hopkokade traktaten — elier rättare uttryckt, promemorian — i Villafranca, så har engelska regeringen för dem båda framhållit kli.kheten och skyldigheten att låta italienarne på egen hand bestämma sin styrelseform och att sjelfva välja sin dynasti (likasom Frankrike har gjort), och vår regering har i båda de nämnda hufvudstäderna protesterat emot hvarje användande af våld för att tvinga hertigdömena att taga tillbaka de furstar, hvilkas afsättning de så högtidligt, bestämdt och enhälligt beslutit. Om detta på sistone blir franske kejsarens politik. då kommer Englands och Frankrikes handlingssätt att stämma öfverens i afseende på Italien. Hvarom icke så måste hvar och en fullfölja sin bana i en fråga, hvaruti de så väsentligt skilja sig. Sådan är, enligt vår tanka, frågans verkliga ställning uti härvarande ögonblick. bss anis