Aftonbladet – 26 september 1859, sida 3

Jag önskar att min gamle vän Curry vore här, sade Harry halfhögt för sig sjelf. Han skulle snart få honom på fötter igen. Jag önskar till himlen att han det vorel utbrast spanioren ovillkorligt, som hade hört dessa. ord — Det fins ej på hela jorden någon man, som jag så högt önskar se.n Ni känner honom då? inföll Harold förvånad. Jag talar endast om hans skicklighet som läkare,, svarade spanioren undvikande; de spanska doktorerna äro alla af Sangradoskolan — lika okunniga som inbillska. En besvärlig tystnad uppstod första gången sedan de blifvit bekanta med grefven. Både Harold och Harry kände inom sig att han ej hade svarat med den uppriktighet de så mycket värderade i hans karaktär; en händelse inträffade likväl snart, som förändrade riktuingen af deras tankar. Just då de voro på väg att förtära sin tarfliga måltid, innan de gingo tillhvila för natten, kom ODonnel med två fångar, som blifvit tagna under ett försök att komma öfver linien. Enligt ordningen vid sådang tillfällen, skulle de genast hafva blifvit skjutna utan att ens underkastas höflighetsbetygelsen af en ståndrätt, såvida ej förhållandet af att de voro engelsmän och vänner till Harold Tracy och Harry Burg, för hvilka de :sade sitt besök vara ämnadt, hade talat något tillderas fördel. Äro de spioner, sade öfversten, mså blir anståndet icke långvarigt. j Några man af hans. eget regemente medföljde fångarne som bevakning. Stor var de närvarandes förvåning och öfyerraskning, då de i dem igenkände föremålet för :sitt sednaste samtal, doktor Curry och dennes tjenare, Peter Bodger, båda med bakbundna armar. . (Forts. följer.)