Aftonbladet – 26 september 1859, sida 3

belt konungarikes öden! En kula, afskjuten af någon låg hand, — om engelsk eller spansk, är ej möjligt att afgöra — träffade den tappre krigaren i inre sidan af högra benets vad, der han förut en gång blifvit sårad, passerade pulsådern utan att skada den och krossade lilla benpipan; som den ej hade kraft att intränga vidare, studsade den derpå tillbaka två eller tre tum djupt ned i köttet. El Tio Tomas lemnade långsamt balkongen. Icke en enda muskelryckning i hans stränga ansigte förrådde den smärta han led. Då det blef honom omöjligt att dölja sin haltning, blef han slutligen nödsakad tillkännagifva att han var sårad. Alla omkring honom blefvo förtviflade. Doktor Sanchez, den läkare, som alltid vårdade honom, var i Durango, der konungen hade sitt högqvarter. Det beslöts att generalen genast skulle föras dit. Buren på axlarne af tolf män, samtalade han uder vägen lugnt med sina adjutanter, försäkrade dem att hans blessyr vore en obetydlighet och fortfor att röka sin cigarillo hela vägen, ehuru han led bäftiga plågor. . Det är omöjligt att beskrifva den nedslagenhet, som spred sig inom hela armån, då denna--händelse snart blef bekant. Manskapet hviskade vid hvarandra och skakade bekymrade på hufvudet. Deras vanliga mod var borta, tillika med det snille och den kraftfulla anda, som ledde hela företaget. Lilini, som varit sysselsatt vid batteriet tillika med ODonnel och sina unga vänner, hörde underrättelsen med ett dystert leende. Hans aningar slogo sällan fel. Jag måste begifva mig till Durango, sade han, och förvissa mig om tillståndet. Don Carlos har lättsinnigt lekt med sin lycka. Den nyckfulla gudinnans gunst förflyger lika hastigt som en solglimt om vintern. Ehuru föga