Aftonbladet – 23 september 1859, sida 2

SToCEHOLM dor 23 Sept. Den nationella rörelsen i norra och mellersta Tyskland fortfar att utbreda sig, och det visar sig alltmera, att den entusiasm, som under det italienska kriget uppflammade äfven bland de liberala i Tyskland till fördel för Österrike var helt och hållet konstladoch i sjelfva verket endast berodde på den förhoppningen, att ett krig mot Frankrike skulle framkalla och nödvändiggöra en organisation af en tysk förbundsstat, i stället för det mot yttre faror vanmäktiga, men den inre friheten undertryckande tyska -statsförbundet. Österrikes aktier ha i det liberala Tyskland sjunkit till nollpunkten, och man ser nu en. mängd at de pordtyska tidningar, som för några få månader sedan med :all makt ropade på ett krig mot Frankrike, för att hålla Italien qvar under Österrikiska makten, yttra sig med den största värma om nödvändigheten af Italiens fr görelse från detförhatliga habsburgska oket, och.en sammanställning göres mellan Sardinier och Preussen, hvilka båda sägas intaga samma ställning till Österrike och ha ?samma uppgift att bryta den österrikiska despotismen, på det deras stamländer må bli: fria från dess påtryckning och båda kunna fylla sin politiska mission.? Det beslut, som på mötet i Eisenach fattades af ett stort antal representanter för det konstitutionella och det demokratiska partiet och hvilket gick ut på att förbundsdagen måste aflösas af en stark centralregering, och en tysk nationalförsamling inkallas, samt att initiativet härtill borde utgå från Preussen, t hvilken makt äfven, i fall Tyskland åter hotades af yttre faror, hela den diplomatiska representationen och det militäriska kommandot skulle öfverlemnas — detta beslut har på alla håll i Tyskland funnit understöd. Det är emellertid klart, att detta beslut går längre än kabinettet i Berlin för ögonblicket vågar gå. då det måste uppträda med en viss försigtighet, för att undvika kollisioner med Österrike, som söker hvarje tillfälle för att hämnas för Preussens hållning under kriget. Den 6 dennes har kabinettet i Wien tillställt alla de tyska regeringarne — med undantag af den preussiska — en not, hvari det uttalar sig emot den påbörjade agitationen för en reform i förbundsförfattmngen. kallar hela denna rörelse för revolutionär och på det kraftigaste uppmanar furstarne att qväfva alla upproriska sträfvanden. Fastän Preussen icke nämnes i denna not, är den dock synbarligen i första hand riktad emot denna makt; oeh Österrike bar således återgått till sin gamla politik i Tyskland; der detnu villåtervinna samma inflytande som det hade före kriget i Italien. Förbundsförfattningen är särdeles lämplig att befrämja detta ändamål, och fördenskull önskar Österrike dess bibehållande i förändradt skick. Det förklarar således, att författningen. är förträfflig? och att det icke är reformer som tyskarne behöfva för närva rande, utan framför allt ?den moraliska principens befästande;? Den liberala pressen i Berlin är mycket belåten med att en sådan not framkommit, ty detta befriar Preussen från många konsiderationer, hvilka det eljest skulle ha varit böjdt för att hysa, och ger det en direkt uppmaning att gå sin egen väg utan att fråga efter Österrike. Det anses för omöjligt att prinsregenten ger vika, såsom konungen förr gjorde, och man gläder sig öfver att den tiden är förbi, då Preussens politik bestämdes af en not från Wien. Men så är grefve Rechberg ej heller någon Metternich eller Schwarzenberg. Det svarprins-regenten gaf på: den stettinska petitionen?, söger National-Zeitung för den 16 dennes, var tillika ett ord åt Wien. Utan tvifvel var det bekant för vår regering att grefve Rechberghade öppnat sitt fälttåg, när den för tre dagar sedan offentligt erkände de nu: pågående enhetssträfvandenas rättmätighet. Således må Österrike vara beredt på att Preussen har sin egen åsigt. Tysklands utveckling bar en lång följd af år hejdats derigenom att begge stormakterna varit ense om både den inre och yttre politikens gång samt med: förbundsdagensbistånd nödgat alla de öfriga staterna att underkasta. sig deras vilja. Det är nu slut på denna enighet — Österrike har förblifvit hvad det alltid har varit — men Preussen är ej mer hvad det var under perioden efter 1815.7 De tyska regeringarne af. andra ordningen sluta sig till Österrike. Nyligen berättades till och med att en af dem hade frågat i Berlin, ?om Preussen ännu erkänner förbundsförfattningen??? Man har visserligen sedermera dragit denna berättelse i tvifvelsmål, men det tyckes dock vara säkert, att flera af dessa sta. ter ha tillställt preussiska regeringen en not i hvilken. de — till svar på: dennas förslag Törande åtskilliga förändr ngar iförbundsförfattningen — uttala. sig. för dess upprätthållande med: några ytterst oväsentliga jemkningar, som de velat gå in på för att låtsa gå Preussen till mötes. Under vissa omständigheter kan dentiamakt: ej. räknapå: understöd. från annat håll än regeringarnes missnöjda undersåter. eller. hos. ?de revolutionäre?, såsom Österrike uttrycker: sig; och ehurw gerna Preussen än må vilja hålla tillbaka så måste härigenom de inre 1 isshälligheterna i Tyskland ökas, emedan enhetspartiet. villdrifva.prinsen-regenten allt längre framåt på den bana han beträdt. — Agitationen: börjar organiseras i storartad skala. ; Det utskott, som vid: den stora :sammankomsten i Frankfurt utsågsatt: leda det nybildade nationella partiets angelägenheter och enhetssträfvanden, består af följande, såsom KRA FR SÄLLAR igt Se ARP Nr RE bt