Aftonbladet – 22 september 1859, sida 2

STOCKHOLM den 22 Sept. För några dagar sedan redogjordes i denna tidning för ett regeringens beslut, med anledning af den anmälan, som blifvit gjord hos K. Maj:t om de inom Hedemora pastorat yppade baptistiska rörelserna. Man torde påminna sig, att regeringen ålade konsistorium i Westerås att, såvida det ordinarie presterskapets verksamhet af konsistorium pröfvas otillräcklig att genom allvarlig, trägen och kärleksfull undervisning motarbeta de villfarelser, hvilka synas inom Hedemora pastorat vinna anhängare, konsistorium eger att till nämnde presterskaps biträde tills vidare ofördröjligen förordna någon prestman, som genom skicklighet och nit i sitt kall vi-. sat sig dertill lämplig. Detta beslut måste utan tvifvel betraktas såsom ett ganska glädjande tidens tecken — ett tecken, att man börjat inse, att rätta med-. let mot religiösa villfarelset icke är anlitan-: det af polismakten, icke användandet ilagens och den borgerliga ordningens namn af fysiskt våld, utan att det är genom allvarlig, trägen och kärleksfull undervisning som man bör söka öfvertyga dem, som änses villfarande, om sanningen af den lära, som staten förklarat utgöra den rena evangeliska, och hvilken den fordrar att de skola bekänna, som. blifvit uti densamma uppfostrade. Detta vädjande till de. andliga vapnen, i stället för de köttsliga, till undervisning i stället för hotelser om straf, innebär ett erkännande af och en hyllning åt samvetsfrihetens grundsats, hvilket, fastän nu endast i ett enstaka : fall och undantagsvis gifvet, icke desto mindre måste helsas med uppriktig glädje, likasom man bör önska, att icke andra åtgärder, som stå i strid mot denna grundsats, i andra dylika fall vidtagas, utan den öfvertygelsen må göra sig gällande hos regeringen och den lagstiftande makten, att kärlekens lära endast med kärlekens och upplysningens vapen kan utbredas och skyddas. Ett sednare moment uti det ifrågavararde regeringsbeslutet, berörande ett helt annat område än det religiösa, synes oss deremot egnadt att väcka åtskilliga betänkligheter, och torde vara Väl förtjent af att ådraga sig den anslagsbeviljande : statsmaktens uppmärksam: het. Det heter nemligen i det kongl. brefvet den 6 Augusti till konsistorium i Westerås, att Kongl. Maj:t ville, uppå -konsistorii derom skeende anmälan, besluta angående d-n godtgörelse af allmänna .medely som för bemälde prestman kan vara af omständigheterna påkallad.n Nu vet enhvar: — och det har blifvit än ytterligare ådasalagdt genom de nyligen ins fordrade uppgifterna på presterskapets inkom ster — att invånarne här i landet betala för sin själavård, summor, som, i förhållande till landets tillgångar och tillhvad som kan för andra samhällsangelägenheter påkostas, måste anses vara ofantliga. Lika lekantär också, att presterskapet betraktar alla åt detsamma: anslagna inkomster, alla åt detsamma beviljade törmåner såsom ett dess oafhändeliga privilegium, och att nationen icke -eger att indraga någon enda af dessa ståndet eller kasten i sin helbet tillförsäkrade inkomster och förmåner. Den stora frågan är nu — och det är denna fråga som genom ofvanberörde regeringens yttrande bringas å bane — om presterskapet, då det gör anspråk på och får sitta i orubbad besittning af alla sådana inkomster och förmåner, icke har, å andra sidan, till ovilkorligt åliggande att bestrida invånarnes själavård — för så vidt undervisningen i statskyrkans lärosatser angår — och detta just mot den ersättning, som landets invånare blifvit ålagda att till presterskapet utgifva, utan att staten skall behöfva belastas med särskilta kostnader förutom de tryckande bördor, som redan för detta ändamål medtaga medborgarnes krafter. Vi kunna icke föreställa oss annat, än att ett dylikt åliggande måste vara den naturliga följden af och vilkoret för åtnjutandet af presterskapets ofvanberörda privilegium, och det är derföre man icke kan undgå att såsom särdeles eftertänkligt anse, att så snart inom en församling erfordras en allvarlig, trägen och kärleksfull undervisning skall staten särskilt bekosta emprestmans ditsändande för sådant ändamål, och detta helt och hållet oberoende deraf att den ersättning församlingen utgifver för sin själavård är så rundelig, att den skulle mer än tillräckligt förslå att bereda anständig utkomst åt ett så stort antal religionslärare, som någonsin kan vara erforderligt. Exemplet med Hedemora pastorat är i detta hänseende särdeles talande. Detta pastorat är allmänt kändt för att vara ett af de fetaste i landet, och vi ha händelsevis just i dessa dagar sett af en tidning i orten uppgifvas, att det lemnar åt sin herde en medelinkomst af 9231 rdr rmt. (Lägger man till denna summa hvad församlingen betalar åt sina båda komministrar, så får man ett belopp, som tvifvelsutan måste anses tillräckligt: för aflönande af erforderligt antal prestmän inom en församling med något öfver 6000 invånare. Men det oaktadt ifrågasättes, uti det regeringsbeslut omr hvilket vi tala, att staten skall betungas med särskilta utgifter för själavården inom denna församling. Vi vilja icke nu ingå i pröfning af den frågan, huruvida regeringen kan vara berättigad att anvisa en ersättning sådan som den här ifrågasatta, och hoppas för öfrigt att, om en dylik utgift verkligen ifrågakommer, den frågan i sinom tid tages i vederbörligt öfvervägande af blifvande statsrevisorer; men att det-är i högsta måtto orimligt och olämpligt, att staten skall för AE