Aftonbladet – 20 september 1859, sida 2

uppfyllda. Vi behöfva ej tillägga att den påföljande stunden varit Högst obehaglig. Kommen ned, mina hedersvänner, ned med er nub ropade öfversten uppåt taket, så snart hans män tagit platsen i besittning och christinos blifvit gjorda till fångar. Tala aldrig mer om att en irländare har lätt att låta Tura sig. Jag slår vad att I tagen företradet för den otämdaste bland mina landsmän från Connaught allt intill Tipperary. Stegen blef åter ställd på sin rätta plats, och efter några minuter hade de befriade fångarne att genomgå en följd af broderliga ruskningar och handkramningar af ODonnel, knappt mindre våldsamma än om de råkat ut för en björn, och den hjertlige irländaren blandade en god portion förebråelser för deras bristande förtroende, att ej hafva tagit honom till råds, med sina glädjeyttringar öfver deras räddning. Himlen vare lofvad utropade Harold Tracy, då Tom och William Franklin, fullt beväpnade, kommo springande uppför trappan för att förvissa sig om sina herrars välbefinnande, vår oförsigtighet har ej kostat en enda af våra vänner lifvet. Ni glömmer grefven, sade öfversten. Är han död? utropade de båda unga männen, smärtsamt upprörda. Nej, endast sårad; träffad i venstra armen,, svarade deras vän. Jag tviflar ibland på om han verkligen är spanior; den karlen är ju lugn som en holländare och tapper som en engelsman. Harry och hans vän vexlade blickar, ty, besynnerligt nog hade en dylik tanke mången gång äfven fallit der in. Åtföljda af Gil Perez, från hvilken de nekade att skilja sig, lemnade de befriade fångarne nu tornet, i hvars öfra del christinos blefyo inneslutna, Då de gingo ut genom