Aftonbladet – 20 september 1859, sida 2

mången landtmans :hem, hur mången koja bland bergen harej af dem blifvit lagd i aska? Hur-ofta hafvå:ej de medhbån och för: akt mördat barnet i vaggan och den värnlösa. ålderdomen — skola vi låta. dem undkom: ma ?M ! i Ett djupt, ett kraftigt nej!, bröt fram från männernas läppar, och de samlaädesig ispridda skaror för att hviskande öfverlägga med hvarandra — ett tecken till-att deras uppsåt var allvarligt. Carlisternas officerare drogo sig med afsigt åt sidan, för att icke höra yttranden, som de skulle varit skyldiga: att rapportera till sin chef, men göldaterna. deremot lyssnade gillande och begärligt dertill.: Med all deras tillgifvenhet för Zamalacarregui var det dock ingen af dem som icke delade landtfolkets harm öfver garnisonens räddhing. Under tiden hade den gamle spionen KXimenes ridit fram till foten af tornet, der hans son och dennes kamrater med oro afvaktade hans återkomst. Den gamle mannen svängde den hvita duken tre gånger öfver hufvudet, till tecken-att garnisonens lif skulle skonas. ,Har El Tio gifvit sin försäkran? ropade löjtnanten från fönstret. Jay jag medför hans försäkran,, svarade parlamentären. Skjutningen började således icke ånyo, och det blef bestämdt att en trupp carlister skulle genast, under ODonnels befäl, taga tornet I besittning och emottaga christinos undergifvenhetsförsäkran, hvilka aflemnade sina vapen I bygnadens nedersta våning. Från den höga plats, der Harold och hang. vän voro, hade de ej endast varit åskådare, utan äfven åhörare till allt som hade händt — äfven till deras fångvaktares fruktansvärda hotelse att spränga taket i luften och sina fångar med det, om hans, vilkor ej blefve