färglösa läppar, under det hon stirrade på talaren med en blick, hvari vansinne och härmdbegär stodo tydligt skrifna. Er ed! Ni gaf er ed att rädda honom ! hviskade hon slutligen. Bofvens enda svar var ett högljudt skratt. Ni skämtar — säg att ni skämtar med mig, fortfor den olyckliga qvinnan, och jag skall välsigna er. Ack, vi voro så lyckliga! Ni skall återgifva honom åt mig — ni kan icke hafva hjerta att skilja oss åt, nu och i evighet; ty om han är död, så dog han som en trogen, redlig man, medan jag — hvad skulle kunna försona mitt brott, mitt gagnlösa brott! En af christinos drog upp ur fickan silfverspännena och den brokiga silkesduk hennes man brukade bära — den sistnämnde fläckad af blod — och höll dem hånande för hennes ögon. Öfvertygad att hennes förfärliga förlust verkligen hade inträffat, satte sig Juana på jorden och började vagga af och an, liksom hon lidit de gränslösaste plågor, och så satt hon ännu en lång stund sedan Helsmans agenter aflägsnat sig, medförande sina fångar. Småningom afstannade qvinnans oroliga rörelser, Och hon satt alldeles stilla, med blicken fästad på jorden i dyster känslolöshet — förtvifians apati. Nu och i evighet! mumlade hon flera gånger för sig sjelf. Denna tanke förföljde henne som ett spöke. Ehuru spaniorerna af naturen är det trögaste folk i Europa, så är det förunderligt, hvilken ihärdighet och kraft de äro mäktiga af under inflytande af en stark känsla. Lifvas de af begär efter hämd, så kunna de med en spårhunds envishet och mod följa sin fiende under åratal. Inga besvärligheter kunna afskräcka dem, ingen försakelse vända dem ifrån deras en gång fattade afsigt.