soldaters lif utan att först ega mera säkerhet; det öfriga står i Försynens händer. Innan ODonnel eller Lilini hunno svara, hördes: en qvinna häftigt tala vid våkten utanför tältet och påstå sin rätt att slippa in. Det är Juana! ropade ODonnel i glad ton — förräderskan! Tala med henne, general; för bimlens skull, tala med henne; hon skall aldrig vara i stånd att bedraga er, om ni håller förbör med henne.n Inom några minuter blef. hon införd till befälhafvaren, hvars blotta namn väckte eri sådan vördnad, ja bäfvan hos landtfolket. Under andra förhållanden skulle den olyckliga qvinnan bafva känt sig förlägen och osäker i sina svar; nu var hon dock öfver all fruktan; olyckan hade härdat henne, och hon svarade på de frågor, som gjordes henne, med en bestämdhet och sjelfbeherrskning som väckte åtminstone irländarens stora förvåning. Hans följeslagare förstod den ganska väl: det var förtviflans bestämdhet och lugn, hvilken, då den ej hade någonting att hoppas mer i verlden, också var öfver alla betänkligheter. Du var i lägret denna morgon ? sade Zumalacarregui. Jal Vet du någonting om de båda engelsmän, som du brukar tillföra lifsmedel? Jag skall aldrig kunna göra det meran, sade Juana dystert. , och stor skada ör det, tänkte ODonnel. iro i christinos våld ! Af mig.n Öfversten suckade djupt, ty han kände en verklig tillgifvenhet för de båda vännerna; molnet på Zumalaoarreguis panna blef allt mörkare. (Forts.)