Aftonbladet – 14 september 1859, sida 3

försvar få andraga : Sedan kommenderingen ankommit till Långholmen, tillfrågades manskapet af kommenderingsbetälhafvaren, om de ville taga. proviant in natura eller uti kontant, i hvilket senare fall en hvar af manskapet, som också derom underrättades, bereddes en behållning af 8 öre per dag, enär aflöningen utgjorde 47 öre, tobaksskillingen inberäknad, medan portionen, om jag minnes rätt, kunde betingas för 39 öre. Manskapet valde då det senare alternativet. När jag sedermera märkte, att provianten vid afvägnin gen lemnade öfverskott, frågade jag en del af manskapet, om de hade något att erinra dervid, att jag någon gång, vid förefallande behof, tog färskt kött till en biffstek, eller en skifva fläsk, eller litet gröt om aftnarne, mot det att jag för hvarje dag, som jag sålunda använde någon del af provianten, betalade 25 öre. På denna fråga undfick jag icke blott jakande svar, men jemväl uppmaniog ätt begagna mig af provianten. Jag tillsade derföre den af kockarne, som hade ansvaret för mattillredningen, att anteckna hvarje dag eller gång, något af provianten användes af mig, på det att jag, vid skeende slutliqvid, skulle kunna godtgöra manskapet för hvad det sålunda kunde få af mig att fordra. Från yngre åren van att, i hvad på mig kunnat ankomma, söka bevaka manskapets rätt och bästa, beslöt jag, efter 8 a 14 dagars vistande på stället och med öfvertygelse, att priset å portion skulle kunna något nedsättas, att i detta afseende göra ett försök. Efter begärd och erhållen permission att gå till staden, uppsökte jag der leverantören och lyckades slutligen, efter mycket bemödande å min sida, förmå honom att nedsätta portionspriset från 39 till 33 öre. Derigenom beredde jag hvarje man af kommenderingen en behållning af 6 öre per dag och således hela kommenderingen envinst af nära 1200 rdr under bevakningstiden. Vid samma tillfälle, som denna prisnedsättning i dagportionen af leverantören beviljades, lofvade han äfven, att vigten i allt fall skulle blifva så god, att äfven jag kunde, då jag sådant önskade, begagna någon del af provianten. 1 följd så väl deraf, som af förberörde öfverenskommelse med manskapet, ansåg jag mig vara oförhindrad att, på sätt som skedde, någon gång från manskapets kök upphemta litet färskt kött, en bit fläsk eller en tallrick gröt. Min förbrytelse skulle således bestå deruti, att jag vid slutliqviden icke godtgjorde manskapet för den del af provianten, jag begagnat. I detta afseende åter får jag åberopa, att, enligt befallning från kommenderingsbefälhafvaren, liqviden med manskapet icke fick uppgöras förr än det kommit om bord, och att, vid den förvirring, som under sjöresan uppstod, dels i följd af svår sjögång och dels deraf, att kolerasjukdomen utbröt å fartyget, med thy åtföljande besvär att afpollettera, anskaffa läkare och sjukvård m, m., det var endast med yttersta möda någon liqvid kunde uppgöras. Om jag under sådana omständigheter förglömde, att i manskapets besparingskassa införa den obetydliga tillgången för den af mig använda provianten, må de väl härvid invända, att jag sedermera bort tillställa manskapet deras tillgodohafvande hos mig; men jag får i sådant fall erinra, att truppen, efter dess framkomst å fartyget till Linköping, der genast upplöstes och att jag, som blef af kommenderingsbefälhafvaren skickad till staden i flera ärenden, då äppu icke hunnit påminna mig min skuld till densamma, och något tjenligt tillfälle att godtgöra den har sedermera icke yppat sig, förr än å sistförflutne regementsmöte, då åter genast fråga om sakens beifrande inför krigsrätt kom å bane och följaktligen blef ett hinder för mig att afbörda mig skulden, den jag likväl är beredd att när. som helst liqvidera, med det belopp, som af mine motparter skäligen varder uppgifvet, äfven om detsamma icke obetydligt öfverstiger hvad det rätteligen utgör. Men om, såsom jag förmodar, manskapet är berättigadt att sälja sin proviant till hvem som helst och således äfven till sine förmän, så, då, såsom jag redan haft äran nämna, jag med kommenderingen eller åtminstone en delaf densamma öfverenskommit om köp af någon del af provianten, kan jag icke oetrakta den fråga, beträffande mig, som nu utgör öremål för respektive krigsrättens behandling, under innan egenskap, än såsom ett, aftal emellan mig och kommenderingsmanskapet af alldeles enskild natur, atan all gemenskap med min och deras. tjenstebeattningar, helst jag hade all anledning antaga, att oerörde öfverenskommelse med en del af kommenderingen godkändes äfven af dem, med hvilka jag cke samtalade i ämnet och såsom äfven å deras ägnar ingången. Manskapets påstående öm ersättning för den af mig nämnde provianten blifver också, : följd deraf, ett vanligt fordringsanspråk, hvars uppagande lärer tillhöra. allmän domstol. Till denna isigt ledes jag af föreskrifterna uti 18,4 14 kap. i srigsartiklarne; och hemställer jag således vördsamt, om respektive krigsrätten är behörig att med målet, å vidt det mig rörer, taga befattning. Skulle jag åter i denna mih åsigt hafva misstagit nig, så, under åberopande af hvad jag här ofvan anört, utbeder jag mig att deruti få tillägga, att jag :flemnade 150 rdr af vinsten: på det bränvin, som insöptes och utminuterådes, en fördel, den icke något befäl under de förutgångna Långholmskommenderinsarne beredt manskapet; att jag tilldelade detsamma xtra förplägningar; att jag -lemnade ingen möda spard för att förskaffa manskapet den gratifikation, vilken, såsom det förmodades, fångvärdsstyrelsen skulle, vilja lemna dem, som utgjort bevakningen vid ernvägsarbetet; att jag, vid.proviantens emottagande, ned noggrannhet besigtigade idensamma och lät mot vättre vara utbyta en af sämre beskaffenhet, när sålan någon gång levererades; ätt jag medstörsta omsorg eftersåg mattillredningen, så att manskapet allid fick sin proviant ordentligt och väl lagad; att jag. åväl dag Som natt, besökte och vårdade mig om de sjuke, äfven. dem, som voro intagna å garnisonens khus, samt efter yttersta förmåga beredde både iesse och de. öfrige den möjligaste bästa skötsel och vård; och att jag vid kommenderingstidens slut mot nköpspris försålde all den öfverblifna provianten. Ville klaganderne gifva mig. rättvisa, -så skulle de cke blott medgifva allt detta, utan derjemte, erkänia, att jag, långt ifrån att hafva varit egennyttig, veträffande dem, jemte den öfriga komrmenderingen, tvärtom gjort allt, hvad i min förmåga stätt, för att ,efordra deras väl och bästa, och att de, i stället att anklaga och nedsvärta en person, som oförvitligt jenat nära 36 år, deremot egde många skäl, att i ett tacksamt minne bevara allt, hvad ban för dem inder den ifrågavarande kommenderingen gjort och tträttat. Medgifves likväl icke å klagandernes sida tillvaron f ofvan omförmälda öfverenskommelse, eller den omtändigheten, att jag derefter tillsade kocken Lord vid Tjust kompani, att anteckna hvarje dag eller sång jag för egen räkning lät hemta något, af komnenderiögens proviant, så nödgas jag anhålla om ämpligt rådrum, för att kunna leda mina uppgifter värutionan, så väl som uti allt öfrigt, i bevis, I motsatt fåll öfverlemnar jag; målet helt och hålet till. pröfning af respektive krigsrätten, som, fri rån det känslopjunk, hvilket man, genom offentlig. sörandet af de bref, klaganden Hägg, kort före sitt jelfmord, funnit för godt att nedskrifva, så ifrigt ökt framkalla, och ledd endast af förnuftet samt af ndän och meningen i den lag, som slutligen kan omma i fråga att tillämpas, skall, jag vågar hopas det, finna, att jag, i stället att förnärma klaganerne uti deras. rätt, tvärtom sökte i möjligaste nåtto befrämja densamma, så väl som hela den öfiga kommenderingens väl och bästa, och således fria nig från det mod åtalet åsyftade ansvaret. Ehuru det sår, hvilket klaganderse genom blotta ngifvelsen mig tillfogat, är djupt och kännes smärtamt, vill jag dock tillgifva dem allt det lidande de