Aftonbladet – 13 september 1859, sida 2

af christinos, att ej den ringaste misstanke om ett dylikt företag fånns, och carlisterna: anförare var i stånd att verkställa sin hem: lighetsfulla marsch -tilldess han uppnådde der plats, som var bestämd till ett bakhåll invic berget San Faustus, på kort afstånd från Aba: ruza, och-hvarest -spanioren meddelade engelsmännen planen för expeditionen. Menin: gen var att öfverraska general Carandolet. som i:spetsen för sjubundra man kom för ati förena sig med Rodil. Han var fransman till födseln och. hade, i alla föregående sammandrabbningar med Zumalacarregui, visat sig så ohjelpligt olycklig, att hans namn blifvit ett ordspråk i den kungliga armåen för att utmärka den högsta grad af:oduglighet, men beklagligen äfven af grymhet emot alla, som hade den olyckan att falla i hanshänder.? Carandolet drömde ej om ett möte med fienden, som han i detta ögonblick trodde vara så hårdt ansatt af Rodil, att han knappt hoppades hinna fram tidigt nog att bevittna dess fullkomliga undergång. Ett stort antal högre officerare och grefve de Via Manuel, en spansk grand af första klassen, som med öfverste rang tjenade i christinos armå, åtföljde honom. Zumalacarregui, som just slutat att postera sina män, gick förbi de samtalande, åtföljd af ODonnel och ett par adjutanter. Då han igenkände de unga engelsmännen, log han, men i blicken låg ett strängt allvar. Vi få strängt arbete i dag, anmärkte Lilini. El Tio Tomas har dragit svärdet. Vi hafva förut nämnt, att den spanske generalen vanligen gick i striden endast beväpnad med sin ridpiska. Stackars olyckligel sade Harold. De förtjena icke ert deltaganden, svarade grefven. Jag talar nu om Carandolet och hans stab. Gamlas och ungas blod hvilar