Aftonbladet – 13 september 1859, sida 2

sina vägvisares trohet och nit, ankommo segrarne till carlistlägret följande dag med sitt byte och fången — alla de öfriga hade blifvit skjutna. Zumalacarregui, ädelsinnad såsom alltid, behandlade ej endast sin fånge med all aktning och bjödshonom till sitt eget bord, utan skref äfven till Rodil och föreslog att utvexla honom emot en officer, som blifvit tagen några dagar förut, utan afseende på Manuels vida. högre rang. De sutto vid middagsbordet, då svaret kom. Brefvet innehöll endast dessa ord: De tagna rebellerna äro redan skjutna. Detta var fångens dödsdom, och Zumalacarregui räckte honom brefvet med samma lugn som han tvifvelsutan skulle hafva emottagit bekräftelsen om sitt eget öde. Via Manuel vexlade färg; hans värd sade honom artigt att han skulle få vara tillsammans med sin biktfader tills soluppgången, och lemnade derpå tältet. Dödsdomen kom som ett åskslag öfver den olycklige ädlingen, på hvars bevekliga böner ett bud sändes till konungen, för att anropa honom om nåd. Svaret blef: att då officerare och soldater, agna under ärlig strid, hade blifvit dödade af shristinos, så var det omöjligt att benåda en rand af Spanien, som blifvit gripen med vaven i hand emot sin lagliga öfverhet.p Följande morgon blef Via Manuel skjuten Lecumberry; han var ej den minst utmärkte vå den långa listan af ofter, som hans eget partis grymhet tvingade Zumalacarregui att åta afrätta. General ODayle, en utmärkt skicklig officer af irländsk härkomst, var den väste i ordningen. ; Kort efter.;denna händelse kom en packa ref till Lilini, till carlisternas läger; den in1ehöll, utom åtskilliga till honom sjelf af båle politiskt och enskilt intresse, bref till Haold Tracy och hans vän. , — . (Forts.)