Aftonbladet – 12 september 1859, sida 3

j och trångbodda befolkningen. Till dryck böi icke filtreradt vatten. begagnas, emedan de ulltid blir mer eller mindre illasmakande, utom det att man genom fitreripg aldrig kan fullxomligt befria vattnet från organiska, för helsan skadliga ämnen. Den noggrannaste unlersökning är derföre nödvändig vid valet af vatten. Vidare föreslå komiterade för snygghets och eqvämlighets beredande, att allmänna platser skola ega nödigt aflopp, och att gata, saluorg och andra platser för allmänna rörelsen skola hafva hård yta. 1 sammanbang härmed föreslås, att vretrum (afstånd mellan två egenlomar) och andra smygar mellan hus skola stensättas och förses med rännsten; om inkörsport och gårdsrum till tre fots bredd gäller letsamma, Afledning för orenlighetsvatten ur boningshus får icke göras af annat än sen och metall. — I afseende på svin föreslås äfsen stadgar. Komiterade visa, huru snygghet vårligen kan bibehållas, der svin hållas, emelan det tyckes vara en gällande praxig att lessa djur öfverlemnas till den vederstygglizaste osnygghet. Komiterade anse det också zanska sannolikt att många svåra epidemier : Sverges små, rymliga och välbelägna städer vaft till en del sin orsak i denna omständigret. Äfven i utlandet har man funnit svinskötseln i städer oförenlig med sundhet. Här öreslås, att ingen får hålla svinkreatur utan vederbörande myndighets tillstånd, och icke på några vilkor i tätt bebygd stadsdel, i bovingshus eller dess grannskap. Ett ämne, som också varit mycket omtaladt ör dess sanitära vigt, är förhållandet med pegrafningsplatser. Länge hafva begrafninsar i kyrka varit förbju .na, men deremot har man icke fäst synnerlig vigt vid begrafningar ane i tätare stadsdelar, så skadligt detta dock ir i anseende till luftens förskämning af gaser rån förruttnelsen i grafvarne, och derföre att vattnet i närgränsande källor och brunnar viifver filtreradt genom grafvarne. Här förvjudes derföre begrafning i kyrka och äfven i grafhvalf, såframt det ej betäckes med jord tll minst sex fots höjd, eller liket balsameras. inom 600 fots afstånd från begrafningsplats rår icke finnas annat boningshus än för tillsyn. till begrafningsplats är bäst att välja sandig .;ler kalkhaltig jordmån; ren lerjord och vatsensjuk jord böra undvikas, Grundvatten ibesrafningsplats bör undvikas genom grunddikning eller på annat sätt. Graf skall vara ninst 6 fot djup. Skyldig pietet och anstänlighet lika väl som sundhetsskäl fordra, att vegrafvet lik ej får rubbas inom 20 år. Begrafningsplats skall förses med ändamålsenlig plantering. I tätt bebodda. eller öfverbefolsade städer, der otillräckligt utryname för de lefvande ej medgifver plats för de döda, bör lägenhet finnas, der lik mottagas och på ett värdigt sätt förvaras tilldess de begrafvas. Följande åtgärder vid fortfarande större dödlighet äro föreslagna: Om dödligheten i stad eller stadsdel under sednast förflutna 5 år varit större än 23 på 1000, skall sundhetsnämnden söka utreda de härtill vållande förhållanden och de för deras aihjelpande nödiga åtgärder. Om den bäröfver gjorda berättelsen skall konungens befallningshafvande infordra yttrande af stadens invånare, som betala afvift till fattigvården, och af öfriga vederbörande. Sedan påminnelser blifvit gjorda vid anmärkningarne, insändas alla HKandlingarne till K. M:t, som eger att föreskrifva de för ändamålet behöfliga åtgärder och bestämma, huru kostnaderna skola fördelas. .Äro dessa kostnader så betydliga, att understöd af allmänna medel erfodras, vidtagas inga åtgärder, förrän sådant understöd erhållits. För undersökningskostnaderna ansvarar den stad, hvarifrån frågan-utgått. Med stad jemförliga äro: köping, fiskeläge, bruk och fabriksanläggning, då sådant ställe är tätt bebygdt och Har mer än 500 invånare. För dylika ställen gälla således äfven dessa bestämmelser. Efter att sålunda Bafva, såsom i det föregående blifvit visadt, föreslagit de för städerna erforderliga stadganden för en bättre sundhetsvård, öfvergå komiterade till landsbygden och hvad der bör åtgöras. Man finner der, att mortaliteten varit i jemnt aftagande under 100 år (1751—1851), och att medelmortaliteten der under denna tid varit 235 på 1000. Under de första 50 åren var dock dödligheten högre, så att den under missväxtår och svåra koppepidemier uppr-. gick ända till 50 på 1000. Dess aftagande sedermera bör sannolikt tillskrifvas skyddskopp-ympningen, fred och befrielse från svårare missväxter. För åren 1845—1850 var dödligheten ä landet i medeltal för år 19, och 1831—1855 20 på 1000. Detta gynsamma förhållande är ock helt naturligt i anseende till vår åkerbrukande och öfver en stor yta spridda befolkning; egentligen är det också endast Norge, som, med mindre in 18 på 1000, står i detta fall fördelaktisare. Det är. således endast våra städer, som alstra det för landet i sin helhet så Pgynsamma förhållandet. Städernas inflytande sträcker sig ock i afseende på osutdhet ill de kringliggande socknarne, Så hafva le närmast omkring Stockholm liggande socknarne under 1851—1855 haft i medeltal för ir 30 döda på 1000 och flera döda än födda, under det att förhållandet visat sig gynsamt i de längre bort liggande socknarne. På samma sätt är fallet kring Norrköping, Jönköping o. 8. v. Vid detta högst oväntade förhållande synes man med skäl kunna antaga, att de större städernas komplicerade miasma sprider sig till omgifvande landsort, eller tydligare att dessa städers osundare lefnadssätt och vanor inympats på omSTEBET RANST ISO DEREN sena att lemna de femtusen punden. Förstnekade