Aftonbladet – 12 september 1859, sida 3

ännu Mer utbildat den förbehållsamhet, som r egen. för finnen, ännu mer än för andra ordiska nationer. . Det är derföre rentaf nöde ;vändigt att presslagarne i Finland förmildras, i fall man vill att folkets andliga utveckling ej skall helt och hållet afstanna. En fri press skulle småningom afslita den naturliga trögheten; den ensam kunde väcka nationen ur hennes nuvarande domning och nedslagenhet samt höja henne till ett verksamt intresse för mera ansträngånde och omfattande arbeten. än nu kan vara fallet. Härpå kan ej läggas nog stor vigt. Ty modstulenhet hos en nation, på den ståndpunkt det finska folket nu befinner sig, är af betänkligaste art; den är ett gift, som snabbt smyger sig in i lifvetz bjertådror och förlamar hela organismen. Fåfängt skola såväl regering som individer anstränga sig att genom yttre institutioner och partiella ansträngningar upphjelpa en och annan del af det hela:. när trädets kärna tager skada, hjelper det ej att plåstra om dess bark eller grenar. Och finska folket trånar, i brist på luft; det beböfver frihet, icke såsom en ly artikel, utan blott för att ej nödgas dö. — Jag säger det ännu en gång, utan förnuftig pressfrihet går finska folket under, och i fall de, som närmast hafva dess angelägeuheter om händer, ej snart vilja inse detta, skola de belasta sig med det största ansvar något dåd kan ådraga sig. Något taktiskt nyt af värde har jag tyvärr icke att härifrån meddela, af den enkla grund att här ingenting händer. Svaga och orediga sägner om hvarjebanda små försök af länens suvernörer, att inblanda sig i socknarnes enskilta och knapphändiga kommunalangelägenbeter, har jag väl förnummit, men huruvida: de haft någon allmännare plan för sig till orund, t. ex. stått i samband med den ännu . dunkel inhöljda omregleringen af kommunalinrättningarne, eller icke, kommer först framtiden att utvisa. Finland befinner sig 1 ett öfvergångsstadium och skulle behöfva en stark kris för att allt ringe lyckligt. Gifve Gud att jag ha :!e orätt. men vid tanken på Finland kommer mig ovilkorligt i sinnet berättelsen om den lilla fogeln och skallerormen. Jag kan ej se annat, än tt det måste gå mycket illa, i fall det fortarande får gå till såsom hittills. Jag kan ej se annat, än att den osynliga, svenska damnen mot Östern snart försvinner, och att det verkliga Rysslands gräns snart framflyttar sig ill Bottenhafvet, ifall ej... Jag veticke rätt sjelf hvilken stor händelse det är som måste nträffa för att hindra detta; men jag hoppas lock ännu att den ej skall utebli. Ci.