Bref från Finland. Helsingfors den 27 Aug. 1859. Den absoluta tystnadens hem, se der med ett par ord den bästa beskrifning: på Finland för närvarande. Här råder en nästan fullkomlig vindstilla; luften är qvaf och tryckande, menniskorna knappt andas, ännu mindre tala, Höres någon stämma, låter den liksom från fjerran, väckande mer en obestämd aning än ett klart begrepp. Undra derföre ej uppå att jag ända hittils dröjt. med uppfyllandet af mitt. gifna löfte, att redogöra för mina intryck härstädes, Jag kunde ej fatta detta underbara förhållande; jag har. sökt förklara den gåta, som öfverallt här omsnärjde mig. Men det förnuftigaste är alltid att först erkänna ett faktum. sådant det är; sedan detta skett, händer stundom att man lyckas vinna någon förklaring deröfver. Jag harätven tyckt mig märka på den närvarande stämningen i Finland, att man i allmänhet söker här taga sakerna sådäna de äro: en vigtig, ja en farlig omständighet, men dock i det hela ett steg frawåt. Men har synbarligen tröttnat vid att planera huru det borde vara. Deraf den matthet och beklämning och tillika den kulna likgiltighet, som så obehagligt blåser emot främlingen vid hans första beröring med härvarande befolkning. Då man ej mer har till sitt stöd det slags opposition, som postulerar att tingen borde vara så och icke så, när man lemnar det starka rättesnöret af egen åsigt för att öfverlemna sig åt det gränslösa audiatur et altera ars?, då kan man, åtminstone i politiska saer, föga hafva någon glad stund mer. Sådant är läget här i närvarande stund, ett tviflets, hopplöshetens, åtminstone ett vankelmodets tillstånd. Och jag undrar, hvar det för öfrigt ej är på samma sätt i vårt stackars Europa. Malört är den dagliga drycken öfverallt, och den nog bitter ändå. Den allmänna djupa längtan, hvilken här, liksom öfverallt annorstädes, yttrar sig, såsom ett högre frihetsbehof, är visserligen i och för sig fullt berättigad, men eger dock, tror jag, en ännu djupare grund, Jag finner sedlighetskänslan hos folken väckt till oro. Det är saknaden af ett ädelt, moraliskt lyftande element i de de nuvarande institutionerna, den nedslående känslan af det myckna vanhederliga och usla, som öfverallt uppträda under rättens och maktens form, som djupast skakat samtidens medvetande. För att närmast hålla sig till detta land, är det min fulla öfvertygelse, att stämningen här vore en helt annan, i fallden nuvarande regimen stode mera i harmoni med folkets moraliska känsla, Men det är just detta som felar, och som jag tror aldrig skall kunna rättas. Det finnes inre olikheter mellan tvenne nationer, så djupt rotade uti dessas organism, att sjelfva moralitetsbegreppen hos debåda folken genom dem utpräglas olika. Om någonsin, är detta fallet mellan ryssar och finnar. Det hvita hos den ena är i otaliga fall svart hos den andra. Allt annatlåter bortresonnera sig; sjelfva lifvet, den sedliga grunden, icke. Det ges nu en gång i verlden, såväl i den synliga som den osynliga, organismer, hvilka ej kunna tåla hvarandra invid: sig utan den enas eller andras förintelse; det är så, och kan af ingen makt göras annorlunda. Den filosofiska utvägen af tvenne ytterligheters öfvergång i ett högre tredje duger ej här; ty blott tvenne beslägtade motsatser kunna förenas, två heterogena aldrig. Lika litet man kan åtskilja hvad Gud förenat, lika litet går det an att förena det, som han skilt åt. — Men när skola politikens trångbröstade dragare erkänna detta, utan att de skola piskas dertill? ; Finska folkets framsteg i nationelt medvetande skulle det för öfrigt ingalunda vara svårt att befordra. Dess förstånd ärafen anmärkningsvärd sundhet, om också ej af betydligare omfattning ; karakteren väcker gan-: ska snabbt både intresse och förtroende. Skada blott att saknaden af fri yttrunderätt