Aftonbladet – 8 september 1859, sida 2

vit Albert Mortimer afslag. höjde henne ännu mer i hans tankar. Hade hon varit bekant med hela förhållandet, skulle hon, troligen tänkt på samma vis. . Sedan han noga öfvertänkt hvarje affär för sig, kom han till det resultat, att han ej kunde göra något bättre än att för närvarande låta sig ledas af sin vän i allting. Då vi säga allting, mena vi till dess den tid skulle komma, då fråga kunde uppstå om bästa sättet att äfven narra sin rådgifvare — en sak, som redan varit ämne för hans beräkningar. Hans öfverläggningar blefvo hastigt afbrutna genom Susannas annalkande, hvilken ledsagat några af de minsta barnen till sina mödrar nere i byn. Då den unga qvinnan mötte honom, -helsade hon ödmjukt. Brandon såg på henne ett ögonblick och utbrast derpå i ett rått skratt. Äfventyraren: hade flera gånger sett henne på dansgillen och kände genast igen henne. Hå, det kan man kalla att spela komedi, sade han. Fördömme mig, om jag inte först lät narra mig. Känner du ej igen mig? Nej, sirb . Men jag kommer mycket väl ihåg hvarest jag sett dig. Susanna rodnade djupt. Skall jag säga dig hvar?, tillade han hånfullt. . Öfverväldigad af blygsel och förvirring, kunde den olyckliga qvinnan icke svara ett enda ord, och hennes lågginnade plågoande började, som ett elakt skämt, hvissla de första takterna af en välbekant polka. Jaså, dn spelar rol af aktningsvärd, fortfor han och ville klappa henne under hakan. På min ära ser du icke förbannadt näpen ut i den der lilla mössan. Susanna drog sig harmsen tillbaka. Det