Aftonbladet – 8 september 1859, sida 2

ger dg några timmar att tänka på mitt anbud. Möt mig här på vägen i morgon bittida. Går du in på det, så är allt godt och väl; gör du det icke, så skall jag blottställa dig för allmänt åtlöje,, mumlade han mellan sina sammanbitna tänder, och med skam skall du drifvas från detta ställe. Som han såg en man gå öfver slätten vid kyrkogårdsmuren och taga vägen framåt gångstigen, började talaren åter hvissla på polkan och gick vidare, ty han ville ej blifva be-. märkt i samtal med Susanna. Den stackars qvinnan vred händerna i den djupaste ångest. Det syntes henne, som om olyckan endast för en kort tid hade hvilat sig, för att åter med fördubblad kraft förfölja sitt offer. Jag borde hafva förstått att det skulle komma till slut! hviskade hon. Jag var för mycket lycklig. Lyckan är blott för den oskylliga, den renhjertade. Jag måste lemna detta ställe och de kära vänner, som der gifvit mig skydd. Det skulle vara otacksamt af mig att äfven bringa skam öfver deras hem. Hvart skall jag fly? O, min Gud! hvart? Utan hem, utan skydd!, Huru, Susanna, hördes Kit Corlings välbekanta röst — ty det var den hederlige snickarens ankomst som drifvit bofven på flykten — vhuru är det fatt med er? Mår ni ej väl? Ni är ju så blek som om ni sett ett spöke. ! Jag har det, Kit, har det. Ett spökel utropade den unge mannen. pDårskap. Det förflutnas vålnad har stigit upp att gå ill doms med mig, svarade den ångerfulla synderskan. Mötte ni ej den förskräckliga nenniskan ?, Den der herrn vid slutet af gångstigen? — a, hvad är det med honom? Han känner mig — är bekant med den