Aftonbladet – 7 september 1859, sida 3

tid är den förstnämnda föga i stånd att bans väg till sin herres lycka, Hvad det senarc beträffar, tillade han tankfullt, så uppskat: tar. hon måhända icke nog dess värde., Du älskar henne således icke längre? an: märkte Brandon. Älskar henne ! upprepade Albert, i det et satiriskt uttryck hvilade öfver hans drag; ha jag icke föreslagit henne åt dig till hustru? Nåväl, hvad skulle detta bevisa? Att jag. hatar henne, svarade den unge mannen kallt, och gerna skulle vilja se henne förenad med en man, som kunde qväsa hennes högmodiga sinne — trampa det i stoftet med hån och förödmjukelse, och krossa hennes flyktiga hjerta, om hon, verkligen har något; Jemte dessa skäl, skall detta giftermål äfven befrämja våra ömsesidiga fördelar. Godt, sade Brandon, jag tror verkli en, att om det finnes en man på hela jorden, som kan styra en ond qvinna, så är det jag. Tidigt nog fick jag öfva mig med det — knappt mer än femton år gammal. Jag har berättat dig att jag växte upp hos en farbror, långt bort i vestra staterna, hvars hustru gjorde oss båda lifvet bittert. Hon var giftig som en skallerorm, vild som en fångad alligator, och rörlig som en räf. Jonathan, sade min farbror till mig. en dag efter en häftig batalj — de kallade mig Jonathan den tiden — Jag står inte ut längre, din faster pinär lifvet ur mig. Jag går ifrån gård och alltihop! — En stor narr vore ni då, farbror, sade jag; gården är god, och Jag skulle inte låta drifva mig från den af någon qvinna i verlden. — Skulle du inte, svarade min farbror och tittade litet på sned på mig; nå hur skulle du göra då, min gosse? — Naturligtvis sade jag honom icke det, fortfor berättaren; men vi förstodo hvarandra nog ändå, och det blef så öfverenskommet, att han