Aftonbladet – 6 september 1859, sida 2

nästan till förstånd. Grufvann, tillade han för sig sjelf med haltfhög röst, ja, ja, der äro de säkra nog. Sedan han kommit till detta afgörande beslut, lemnade de båda rummet. Det var nära dagningen innan de båda männen hunnit sätta böckerna på sina rätta platser och utplåna hvarje bevis på sin upptäckt, -hvarefter de gingo till hvila. På morgonen lemnade doktorn som vänligt gården för att besöka sina patienter och tog då med sig fastebrefvet och de öfriga papperen; innan han gick tillsade han Peter strängeligen att icke gå ur rummet före bans återkomst — en befallning, som den gamle soldaten med sin vanliga punktlighet efterkom till stor harm för Snape och bushållerskan, hvilka knappt kunde lägga band på sin ctålighet att ensamma disponera huset. När skotten återkom till Burg Hall till middagen, hvilade ett förnöjdt leende öfver hans ansigte. -Han hade till fullo förvissat sig om vigten af brefven såväl som utaf dokumentet och lagt dem i förvar, der hvarken den föregifne arftagaren eller hans rådgifvare kunde nå dem. Han skulle väl kunna taga godset i besittning för någon tid — tilldess den laglige egaren åter kunde göra sin rätt gällande — men hvarken sälja eller belåna det; skadan var således icke objelplig. Nåväl, Bodgery sade den gamle mannen så snart luckorna voro stängda och ljus intagna i biblioteket, vårt verk är icke fullbordadt ännu, men jag vet nog att jag kan lita på dig. Anmärkningen gjordes i en ton, som sade: kan jag lita på dig2 Och som en sådan fråga aldrig uppstått mellan dessa båda, såg Peter missnöjd ut. Han kände sig både sårad och förvånad. Jag skulle tro det, mumlade han med missnöjd röst. Jag tviflar inie heller på den saken, gamle gosse, fortfor doktorn, jag är säker på den saken och talade som en narr, då jag yttrade ett tvifvel; men det steg jag tagit är betänk