Aftonbladet – 5 september 1859, sida 3

Tyst! hviskade Snape; shvem är nu oförsigtig? Låt inte ondskan råda öfver klokheten. Skada att ni icke alltid varit lika vis som nu! svarade den förra med bitterhet. Hastigt lugnade hon sig dock och geck ut ur rummet, åtföljd af sin medbrottsling, hvilken var blek som döden. Synbarligen var det någonting i hennes ord som väckte obehagliga minnen hos honom. ; Bodgers första omsorg, sedan han blifvit ensam, var att rigla dörren. De ord, som blifvit sagda, hade icke obemärkt halkat förbi hans uppmärksamhet; oeh ehuru han: endast hade en obestämd och sväfvande föreställning att de innebure en verklig mening, så satte han sig dock ned, för att tänka på saken — ett företag, som faller sig svårt för mången, och allramest så för den gamle söldater; således inneslöt ban sig i biblioteket för att vara ostörd, väl vetande att om hans tankegång blefve afbruten, skulle han svårligen kunna återknyta den. Bodger fortfor under en timmas tid att röka sin pipa och stirra på den lilla mattan framför spiseln. Kanske var det någonting i mönstret: eller färgernas fördelning i den,som bjelpte till att reda hans själsförmögenheter, ty när denna tid förgått, höjde han långsamt sina ögon, och en besynnerlig grimas, som skulle föreställa ett leende, hvilade öfver hans hårda, väderbitna ansigte. Han hade kommit till den slutsats, att då Snape och hushållerskan vore så angelägna att få hans herre ut ur detta rum, så måste der finnas någonting som de voro ifriga att dölja för honom. Den ärlige mannen upprepade flera gånger. detta märkliga förhållande för sig sjelf, rädd att det skulle falla ur hans minne innan doktorns återkomst; : Ått söka förvissa sig om hvad detta något var, föll honom aldrig ett ögonblick in. Liksom mången hederlig, vältänkande person, var det bonom omöjligt att hysa två ideer på samma gång; den ena skulle ovilkorligt förstöra den andra,