Aftonbladet – 5 september 1859, sida 2

rn Den gamle herren satte sig till bordet med nedslagen min. Jag kan ej förstå det, mumlade han för sig sjelf flera gånger; intet evar på mina bref; här framskrider allt mer och mer processen ,som skal! beröfva honom gods och hem, och under tiden är han långt borta och strofvar omkring i främmande land. Stackars yngling! han borde hafva slitit nog ondt af fattigdom och brist, för utt på detta vis förs summa sitt bästa. En egensinnig slägt,, tillade han; ja, en egensinnig slägt — e vilja alltid gå sin egen väg., Peter, som slagit i kaffe för en stund sedan, gaf genom en liten torrhosta tillkänna att det kallnade. Hans herre tog koppen och började tankspridd röra deri. Det kan vara mer än nog att bringa en vanlig menniska från vettet, fortfor han, men prisad vare försynen, derhän har det ännu icke kommit med mig. Är det inte en häst, som gallopperar uppför allen? tillade doktorn, som satt med ryggen vänd åt fönstret. Trafvar. Nå nå, trafvar då! det kan ju komma på ett ut. å pJa.n Hvem är det?. Snape, den skälmen? Nej.n om Doktorn visste det skulle vara förgäfves att vänta några vidare upplysningar af den gamle soldaten, såvida han ej först ville inlåta sig i en mängd spörjsmål, hvartill han kände sig alltför otålig, Han svängde sig således om på stolen, för att sjelf förvissa sig om hvilken den ridande var. Det är Ppöstmästarens son i Alston! utro pade han. Jan Han hitför något angeläget bref.n Härpå hade Peter Bodger, — som icke visste, om husbondens förmodan var riktig eller ej — ingenting att svara. Stackars Harryb mumlade den förre, den