Aftonbladet – 3 september 1859, sida 2

Hade Isabella Trelawney velat uttänka ett lämpligt straff för sin grymma syster, så skulle bon aldrig kunnat finna något värre, än då hon bad sm far att få återvända till Grange. Den stolta skönheten rycktes härigenom från scenen för sina tri nn: den trollkrets af nöjen, der hon undrad. Och värst af: allt var ati on icke vågade knota öfver detta beslut, ty generalen var den enda menniska som hon fruktade, och sedan hans käraste barn blifvit sjukligt, hade hans sätt emot henne antagit ännu mera köld och liknöjdhet. Eugenia vågade ej längre anklaga honom för orättvisa. Samvetet hviskade, att hon ej gjorde sig förtjent af något bättre, och förseglade hennes läppar rörande: detta ämne, äfven då hon talade med sitt offer, som hon, om möjligt, batade ännu bittrare än förr. Isabella led af den märkbara skilnad fadern gjorde emellan sina döttrar, och mer än en gång vågade hon göra honom uppmärksam derpå. Har Eugenia beklagat sig? frågade den gamle krigaren strängt. ,Dertill är hon alltför sto!t,, svarade den sjuka och lindade sina årmar kring banshals. sDetär jag som märker skilnaden. Tänk blott, min goda, kära far, huru hennes kärlek bör ersätta mig, hennes ömhet och omvårdaad hindra din saknad, om jag skulle gå bort från dig. , Nej, aldrig, aldrig! afbröt general Trelawneys. På denna) försäkran kunde Isabella blott svara med sina tårar. Hör mig, mitt kära barn, fortfor fadern ömt. Det finnes skil till mina känslor i letta ämne, som jag icke kan . förklara, och hvilka rättfärdiga mig inför mig sjelf — och du vet att jag alltid har varit er. sträng do