Aftonbladet – 3 september 1859, sida 2

Den nya solen har gått upp. Det vore förnätet att våga.en pohtisk väderspådom. Det r lättare för landtmannen att förutse den ommande väderleken än för betraktaren ätt örutsäga omslagen i en regerings lynne. Naureus lagar äro ständigt desamma. De lagar, vilka en regent stadgat för sitt handlingsätt — vi skola hoppas det, om han öfverwufvud är en vän af lagar — vexla och förvättras med hvarje årsring, som hans förstånd äxer ut genom tidens lärdomar. Väl älskar orden, som Tegnår säger, en kung, som oner sin egen kraft; men den älskar ock lär styrkan skär sitt skägg och vettet blir n makt. Hos oss slocknade en kunglig ande; i Preusen väntar man att en konungs ande skall lockna. Båda hafva de varit bland sin tids nest bildade män; ej båda hade de till sitt valspråk: rätt och sanning. Hvad den ene iträttat står tecknadt i hvarje tacksam undersåtes minne, och menskligbetens fullkomnanle fördes genom honom sitt mål åtminstone tt steg närmare; den andres verk — pryda Berlins gator och torg. För den ene lyftade man af verklig vördnad och aktning sin hatt; ill den andre ropade hans folk en blodig lag de historiska orden: Mitze ab. Men lemnom paralellerna, och då på den yttre politikens fält råder vindstilla, så låt mig orda något om den inre. : Dit hör bearbetningen af en preussisk nationalkänsla. Vi skola ej göra några utflygter för att undersöka det skenfagra i denna känsla eller tidens mogenhet för utplånandet af nationaliteterna och åvägabringandet af en mera mensklig och kosmopolitisk uppfattning af vårt slägtes mål och sträfvanden. Vi vilja endast egna några ord åt sättet att väcka öch nära denna väldiga politiska motor, som man, likt så mycket annat, ej anser tiden ännu vara inne att göra sig af med. Här föder man nationens sjelfkänsla på det viset, att historien stufvas om till gödningsämne, fakta förnekas eller förvrängas, dvergar sägas vara jättar, eller jättar dvergar, alltefter som de hette preussare eller ej. Så ser man metoden användas i tidnibgar, politiska tidskrifter, teaterstycken o. s. v., ja, allt, som sträfvar efter bifall eller födes af vinstbegäret — och detta är här den lifgifvande kraften. Ja, det går så långt, att man ej vill i bodfönstren utställa gravyrer öfver sista kriget, af rädsla att det goda folket skulle kunna insupa beundran för något annat än sig sjelft, eller frukta för annat än den fruktade polisen. Det gifves: väl ingen stor stad i verlden och har väl aldrig gifvits, som med så få anledningar och på så kort tid som Berlin vetat fylla sig ända . till trängsel med krigarestoder. Sådant förskönar staden; men ruinerar nationens begrepp om heder och ära. Nationalkänsla är ej dumdryghet och konst att kunna skräfla, Den sanna nationalkänslan kan endast uppkomma der, hvarest folket göres uppmärksamt på sina lyten, för att kunna bortarbeta dem, och der dess missöden och och olyckor framdragas, ej för att ursäktas eller förringas, utan för att tjena till varning. De olyckor ett folk genomgått skola vara aldrig slocknande vårdkasar med sitt blodröda sken belysande de farliga skären, der man en gång lidit skeppsbrott, och räddande från ett nytt... Den vackraste historien är ej den, der de flesta segrarne, utan den, der de flesta dygderna stå inskrifna. I afseende på takt och känsla för det passande behöfver ej det svenska folket sky jemförelsen med något, minst med det tyska. På de preussiska teatrarne får man nu:höra publiken så trakteras med äckliga bravader, att det riktigt gör en ondt om den. En ung nation kan hafva sin sjelfkänsla såväl som en gammal, en i krig olycklig såväl som en lycklig... Men för att underhålla denna känsla ir det ej tillräckligt att draga fram ur det förflutnas rustkammare det må vara segerfanorna eller sorgefanorna, det fordras att nationen lefver med i det stora brusande lifvet derute. Hvad som afsöndrar sig för sig sjelft ir förloradt. Stillastående är förruttnelsens amma. En gång skall man ändock med, bjudes man oafvisligt upp till dansen; då äro kanske lederna styfva, och på glatta banan förlorar man fotfästet. Rörelse heter det lifselexir, som håller folken vid en evig ungdom. 4. Wee TA På begäran meddela vi följande, och skola