Aftonbladet – 2 september 1859, sida 3

i Regeringen har inga andrå vapen mot pressen ä motiverade varningar och suspension, hvilka båda en dast äro preventiva åtgärder. Engelsmännen tillägga IbKejsaren hyser i djupet af sitt hjerta önskan at hämnas Waterloo och S:t Helena, han slöt fred me kejsaren af Ryssland, blott för att få honom til bundsförvandt; han visade sig så ädelmodig mot kej saren af Österrike, för att göra honom till sin vär och med denna dubbla allians rufvar han på att an falla England. Jag anser-det nödvändigt att säg er -hvad jag tänker om dessa förutsättningar. VY lefva i en tid, då kastoch familjhatet måste vik; för de mildrade sederna, och nationalhatet samt na tionalfördomarne så mycket säkrare borde förqväfva af civilisationen. De nya generationerna ha anna att göra än hämnas för hvad som varit; de äro fö upplysta att ha andra bevekelsegrunder för sitt hand lingssätt än det närvarande och framtiden. Kejsa ren och den nuvarande franska generationen höra e till dem, om hvilka man kan säga: De ha ingenting lärt och ingenting glömt. Att tillskrifva ofvannämnd: bevekelsegrunder det ädelmodiga beteendet mot då båda kejsarne, vore att nedsätta regleringen af d stora europeiska intressena till en lumpen teaterka bal samt att förnedra de mest upphöjda känslor, som Gud till mensklighetens lycka nedlagt i en furste: hjerta. Jag torde bättre än någon annan kunna upp skattå kejsarens lojala trohet och fredliga afsigter ty då han bevisade mig. den äran att sända mig til Ryssland, för att inleda förbindelserna de båda ri kena emellan, leddes mina instruktioner af följandd grundsatser: Låt ej det engelska förbundet antastas och i stället att söka söndra de stora makterna, må ni fastheldre antyda, att om dessa vore nog lyckliga att draga ense, skulle alla de lumpna tvistefrön, som uppstå i Europa, alltid kunna på fredlig väg biläggas. Behöfver jag väl återkalla i minnet de ti dragelser, som föregingo kriget mot Österrike, för att ådagalägga, att kejsaren, trots sin önskan att befria Italien och Frankrikes gränser från den österri kiska påtryckningen, skulle föredragit att uppnå detta mål genom en europeisk kongress? Det tillstånd, hvari vår armå befann sig i det ögonblick, då Österrike utfärdade sitt ultimatum till Sardinien, är tillräckligt att bevisa detta. Och om de engelska statsmän, som nu finna, att man icke gjort nog för Italien, före kriget uttalat sina sympatier för detsamma, så är det att förmoda, att Italiens angelägenheter kunnat ordnas af diplomatien. Jag upprepar det: att efter allt hvad kejsaren sagt och gjort misstänka honom för att i hemlighet, utan annat skäl än sitt gamla groll, bereda sig för ett företag, som skulle i grunden skaka verldens största intressen och gifva civilisationen ett beklagansvärdt slag, det vore att tvifla på hans ord, på hans hjerta såsom furste såväl som menniska. I tron också ej derpå. Och måhända tro ej heller de derpå, hvilka i England utsprida dessa hjernspöken; men detta uppkittlande af nationalömtåligheten, detta klemande med några folkinstinkter förökar tidningarnes upplagor och höjer talarnes popularitet. Men mad begår en usel handling, ty man uppväcker ömsesidigt missmod i de båda länderna, man ropar misstroendet till lif, och man blåser så länge under elden, till dess en vacker dag ågon obetydlig händelse, ett under vänskapligt förhållande lätt skingradt rhissförstånd kan under ett ömsesidigt lättretligt tillstånd öfvergå till en allvarlig förveckling. Äfven då skola kejsarens försäkringar, hans beslut att leda Frankrike in på arbetenas och de fredliga sysselsättningarnes stråt, taga öfverhanden öfver dessa inbillade farhågor. Detta är, mina herrar, det krig, som vi böra föra med England. Må vi beslutsaämt fullborda alla våra transportoch förbindelsemedel, må vi sätta dem i beröring med kolgrufvorna, må vi nedtrycka priset på våra råvaror och industrial:ter, må vi efterapa det engelska folket i allt, som fattas oss, må vi styrka våra krafter genom associationsandan, utan att ständigt taga vår tillflykt till regeringens understöd och hjelp, må vi lära oss att betjena oss af krediten, må vi söka att genom det försigtiga bruk, vi göra deraf, ernå och bibehålla de friheter, som göra menniskan till berre öfver sin egen välgång och som icke ha några andra gränser än den skada, man skulle kunna tillfoga andra. Ja, låtom oss föra ett industrielt och kommercielt krig med England, en lojal framåtskridandets och civilisationens fejd, som skall bli nyttig för allas välstånd. Detta önskar kejsaren; låtom oss understödja hans bemödanden! Amnestien är redan ett förlikningens och fredsstiftandets verk, förspelet till det system, hvari vi skola inträda. Må vi hoppas att hon på detta sätt skall uppfattas af en hvar, och-isynnerhet af dem, som hon rörer!, ITALIEN. Flera sardinska tidningar berätta såsom tillförlitligt, att konung Victor Emanuels regering skall hafva beslutat att erkänna den annexationsprincip, som blifvit uttalad af de centralitalienska staterna, men att den ej för ögonblicket vill taga dessa landområden i besittning. Derjemte hafva hertigdömenas provisoriska regeringsmyndigheter fått det bestämda löftet, att Sardiniens styrelse skall understödja dem uti deras inre organisationsarbete och hålla sina trupper i beredskap för att bistå dem med väpnad makt, vid första försök som göres till en beväpnad invasion och restauration. För öfrigt afbidar sardinska regeringen en europeisk kongress. Konung Victor Emanuel har tillåtit general Fanti att öfvertaga högsta befälet öfver hertigdömenas förenade härsmakt. Gener:1 Garibaldi skall uti en dagorder nafva förklarat, att han låter skjuta hvar och en, som förklarar sig för. socialist, mazzinist eller garibaldist. Han vill ej veta af annat in italienare och krigare.