Aftonbladet – 2 september 1859, sida 2

som några bomber, hvilka blifvit tägna i et gjuteri, tillhörigt fienden, under krigets bör jan, och nedgräfda på carlistgeneralens befall ning, hvilken förutsåg, att de en gång skull komma till nytta. Han bedrog sig icke häri Vid daggryningen blefvo alla -riskojor, be röfvade hvarje artikel, som möjligtvis kunde vara till gagn, och hela armen bröt upp, fö att anträda sin marsch till bergstrakten. Efter första dagens marsch hade carlisterna eller: Y!egereito de la fe, som de kallades, lag dalen Bastan mellan sig och christinos, hvilka till trots för Rodils tomma skryt, voro tvungna till den största försigtighet, då de vågade sig från sina befästade platser ut på det öppna landet — för dem i högsta grad fiendtligt, ty landtfolket föredrog att utsätta sig för deras grymhet och förtryck, som gingo till en ytterlig höjd, framför att gifva dem de minsta upplysningar rörande rojalistiska armåns rörelser. Så allmänt var detta hat, att generalen öfver drottningens trupper sällan vågade företaga en tTekognoscering, om icke med en så talrik styrka, att hufvudkåren blef betydligt försvagad. Det låg någonting förundransvärdt i den bastighet, hvarmeåd manskapet, då det gjorde halt för natten; uppsatte sina enkla kojor af ris och grenar från den närbelägna skogen. Stabsofficerare och subalterner lemnade äfven en hjelpsam hand; då de unga engelsmännen och deras följeslagare, hvilka marscherat med arriergardet, anlände till lägerplatsen, voro de flesta redan färdiga — visserligen högst ofullständigt sammansatta, men i ett så mildt och herrligt klimat fullt ändamålsenliga att skydda dem för regn och blåst. De enda tält, som verkligen förtjenade-namn deraf, voro Don Carlos och Zumalacarreguis, Hvad generalerna beträffar, voro de ej bättre herbergerade är den simpla soldaten och som