Aftonbladet – 2 september 1859, sida 2

Den sak ni tjenat är rättvis, sade grefven. Mitt ärende till Paris var att erhålla penninghjelp af det legitima partiet i Frankrike, hvari jag äfven lyckats efter många verkliga faror. Jag anlände till lägret blott en timma innan Zumalacarregui företog sin expedition, och jag behöfver ej säga er, huru mycket jag skulle önskat att få taga del deri; men min pugt emot konungen i Spanien qvarhöll mig ar. Båda de unga männen funno det besynnerligt att grefven talade om Don Carlos såsom konung 1 Spanien och ej som sin herre, Inom några timmar, fortfor Lilini, skall hela armån bryta upp och draga sig längre inåt bergstrakten. Vi kunna ingenting uträtta mot de befästade städerna utan artilleri. Som det är föga hopp att erhållan, anmärkte Harry. j Spanioren log. Icke så föga som ni tror, svarade deras vän; det är få svårigheter, som icke med tålamod och ihärdighet kunna öfvervinnas. Bergen äro rika på malm — vi hafva skogar till öfverflöd; hvarföre skulle ej mörsare kunna gjutas ? . — Framdeles blefvo, de gjutna. Reyna,en ung ingeniörofficer, som hade uppoffrat en vacker förmögenhet och en lysande ställning för sin monarks sak, utförde detta underverk, ty svårigheterna kunde nästan kallas ööfvervinnerliga. Han hade att studera smältning af mealler, undervisa sina arbetare och tillverka verktyg. Den enda metall han kunde erhålla bestod i gammal Koppar och kittlar, som lands-. folket med glädje lemnade för detta ändamål. Efter åtskilliga misslyckade försök hade han slutligen framgång och Iyckades frambringa vå sju-tums och två trettontums-mörsare. De första försöken gjordes emot all antagig ordning. Pjeserna gjötos af lika storlek