Aftonbladet – 1 september 1859, sida 3

Nära en engelsk mil fortfor den kraftfulle mannen att marschera, med sin hjelplösa börda; då gjorde Zumalacarregui halt, ty han såg att de icke voro förföljda. . Som: vi ofvanföre nämnt, var han en sträng man — en man, som sällan log — men hans djupa, mörka ögon glänste af beundran, då blicken föll på den starke engelsmannen, der han kom med svällande ådror och hvarje muskel spänd, med den sårade presten på armarne. Han stack handen i fickan och tog upp flera guldstycken, samt räckte honom dem. wil behöfver inte edra penningar,, sade Vill. Hvad är det han säger? frågade generalen ODonne!l, som kommit upp till dem. Han säger, att han ej behöfver någon belöning för hvad han gjort, svarade öfversten. Han har rätt, sade carlisten; sådana handlingar belöna sig sjelfva. Se till att en sjukbår blir tillredd, och låt den der tappre kamraten blifva befriad från sin börda Eh bien, tillade han, i det han vände sig till Harold och hans vän; jag! hör att m återfått edra tjenare; hvilka äro de? Harold visade honom dem. sDe äro förjenta af edra omsorger; men vår tacksamhetsskuld är ej ännu betald. Men den skall blifva det, tillade han och såg sig tillbaka åt staden med sammandragna ögonbryn; den fiende, som stämplat mot ert och er väns lif, har endast för ögonblicket undkommit. E Fiendel upprepade den unge engelsmannen med öfverraskring; hur vet ni, general, att vi hafva någon sådan ? Af en vän, som ankom till lägret blott en timma innan jag lemnade det, och som ville bafva följt mig på denna expedition, om han icke blifvit befalld till konungen: grefve de Lilini.