Aftonbladet – 26 augusti 1859, sida 3

kar, att han icke varseblef squiren, förrän dennes häst var tätt inpå honom. — Ers höghet synes trött, sade squiren. — Icke af jagten, sir, — svarade prinsen, — men af att lefva. — Squiren kastade öfverraskad en blick på honom, och dennna blick på prinsens sorgsna drag öfvertygade honom om att han talat på fullt allvar — Ni är ännu så ung och redan så svårmodig? — anmärkte squiren. — Prinsen svarade honom leende: — så kort min lefnad varit, så sällsamt har redan 15 n iekt med mig. -—Ack, min prins, jag skullt i fråga efter den fala damen — Louis Napoleon skakade på hufvudet och fortfor: — Nej, herre, inzsen kan undgå sitt öde. — E. H tror sålunda pi den ganila vidskepelsen? utbrast squiren förfärad. — Kalla det hur ni vill, min herre, varade prinsen, -— för mig är det en religion. — Efter en paus sade squiren: — hvar och en har sätt att hysa sin egen mening, -och ingen mer än ers höghet. — Prinsen iyfte på hatten och fortfor: — ni smickrar mig, min berre. — Nej -— återtog squiren; — jag har hört, att fatalister (he n forskande blick på det oföränderliga ans vid honom) hafva en stor fördel framför andra me niskor, emedan de förutse sin framtid i denna verlden. — Nu lifvades prinsens ansigte en smula, och nan svarade: — Sir, om jag kunde vara så Himlen som på det, hvilket förestår mig, jag icke — — squiren skrattade och afbröt prinsens tal. — Ah, detta är åter en oligenbet med den religion, af hvilken ni lider. Ert framtida tillstånd är för er lika hemlighetsfullt som vår jordiska existens är för oss andra stackare. — Priusen log vänligt, men förföll snart åter till sitt förra svårmod. Squiren hade ingen lust att låta -samtalet falla. Han fortfor: — Det skulle falla mig rysligt före att tänka, det framtiden oroar mig. — Och likväl är det så, min here, eburu denna framtid kan synas lysande or ett vanligt förstånd. — Hvad är det då, pr frågade squiren, som blef allt mer nyfiken. Prinsen höll in sin häst, mötte enrelsmannens öppna ansigte med sina blickar och svarade med tonvigt: — Ingenting mindre, sir, än Frankrikes kejserliga purpur! Squiren försporde stor lust att skratta: men det låg någonting så obeskrifligt hos den talande, att han erfor en hemlighetsfull inflytelso af honom och teg en lång stund. Efter en paus började han likväl åter: — En så hög plats, som ni önskar, skulle hålla de flesta menniskor skadeslösa för de svägheter, som äro vår arfvedel. — Sir, — svarade prinsen med värma, — största delen af menniskorna tillhör la canaille; stora menniskor äro vidunder, emedan de äro jättar bredvid dvergar. Som kejsare af Frankrike har jag en mission att uppfylla. Samtiden kan kalla mig grym, falsk och tyrann; men jag arbetar för evigheten och vill hafva min dom af denna. — Ers höghet har rätt; ansvaret för ett sådant kall kan göra en man med er insigt allvarsam; men hvarföre är ni sorgsen? — Sir, — svarade prinsen, — jag är dödlig och måste vegetera som mina medmenniskor. — Squiren visste icke hvad han skulle tänka, och sade: — Jag förstår icke ers höghet rätt. — Så, — svarade prinsen och tvang sig till att le, — blir icke historien en roman, när det står skrifvet, att Napoleon III skall erfara fattigdomens qval? — Squiren syntes ännu mer öfverraskad och sade: — Jag vill icke gerna vara frågvis; men ni gör mig förvånad. Om det är fråga blott om hjelp för tillfället, så kan ers höghet förfoga öfver mig. — Sir, varade prinsen och fattade squirens hand, — ni är en gentleman, och er delikatess gör er heder. Jag skulle vilja anmoda er om en ynnest, om jag än gör det på bekostnad af min känsla. — Ers höghet behöfver blott säga huru jag kan tjena er, så skall det ske, och ingen förpligtelse skall bli följden deraf. — Derpå berättade prinsen honom att han blifvit kräfd för penvingar och befarade att falla i händerna på sina kreditorer. Nu vandrade genast en sedel på 100 i hans hand, och han skref ett qvitto derpå i sin plånbok, ref ut bladet och lemnade det åt squiren med orden: — Jag är ofta tankspridd och skulle kunna glönima denn transaktion; tag detta minne, och när ni kommer till Paris, så säg till på -Tuilerierna, så skall denna skuld bli betald, om jag icke är i stånd att göra det förr. Min tacksamhet kan icke betala er; men om Napoleon III:s aktning har något värde för er, så skall den af bjertat tillhöra er. — Icke mer, jag ber ers höghet, — sade squiren, — men papperet skall jag taga emot och ganska säkert göra ett besök på Tuilerierna för att bli botad för min otro. De hade nu anländt till sir William Stanleys hus, der jagtsällskapet redan samlat sig, och oaktadt den der följande banketten glömde squiren icke det samval han nyss haft. Det stannade också qvar i hans minne då revolutionen år 1848 skakade Europa och upphöjde Louis Napoleon på presidentstolen, hvilken hän snart förstod att förvandla till en kejsartron. Prinsen hade icke längre tänkt på engelsmannen, som icke fått sina 100 betalade, så att han trodde, det Napoieon glömt honom. Nyfikenheten förde honom till Paris, och sedan han frukosterat på Hötel Maurice. begaf han sig till Tuilerierna, der han lemnade siu kort åt tjenstförrättande adjutanten. Han hade icke länge varit i sivt hotell, förrän det bultade på hans dörr, och: en ordonnansofficer steg in samt anmodade honom att följa med till palatset. En kejserlig vagn stod utanför porten, och det väckte allmänt uppseende, när squiren och hans följeslagare stego upp deri samt vagnen med dem tog vägen åt Tuileripalatset. Squiren kände sig något förlägen, när han steg uppföre palatsets stora, praktfulla trappa och vid salsdörrens öppnande befann sig i ett lysande sällskap, till stor del bestående af militärer. Efter en stund infann sig också kejsarcn, helsade på sina gäster och fattade, så snart han blef varse squiren, denves begge händer och skakade dem. Allas ögon voro vända på honom, och förvåningen vlef ännu större, när kejsaren presenterade honon ned orden: — Mina herrar, tillåt mig att för er oresentera mr—, en gammal god vän till mig, hvilken visat sig som sädan, då er kejsare behöfde vän ner! — Derefter presenterades squiren särskilt för liverse marskalkar, generaler och grefvar, medan sejsaren förde honom vid armen och stödde honom : et bonade golfvet, på hvilket han i sin häpen t flera gånger höll på att halka omkull. Sedan man vandrat omkring salen, tog kejsaren ifsked af sällskapet och förde squiren till sina, smårum. Här talade han med honom om gamla tider och squirens förlägenhet försvann. När han efter on stund ville taga afsked, frågade kejsaren hvar san bodde, och sedan briten svarat, ringde Napoeon och befallde en kammarlakej att skaffa squi ens saker till palatset och ställa ett rum i ordning it honom. -— Ni skall vara min gäst, bäste sir, — sade kejsaren; — detta är det enda sätt, hvarpå jag kan vedergälla all den vänskap, som man visat mig England. — Den gamle herrn blef sålunda nödsasad att stanna qvar i palatset, och för hela tre vecsor kunde han icke komma ur nöjenas Hhvirfvel. Tan måste deltaga i banketter, baler, revyer och vofförlustelser af alla slag. När han efter denna tid ville resa, försökte kejsaren ännu förmå honom att tanna qvar, och först när briten ursäktade sig med ina affärer, gaf Napoleon, efter. — Välan, — sade lan; -— jag ger er permission, men icke mer. Under hela tiden hade det aldrig varit tal om de 100 ; men på morgonen, samma dag squir; ullg esa, kom en kejserlig hoftjensteman med em-wexel å detta belopp. Vid afresan förde kejsaren sjelf wonom till vagnen, och innan denna satte sig i rödm AA tr -n ja BD FA mm else, sade han till honom: — Jag 4tror, att jag en ång sade er, att jag tror på min mission. Hade ag rätt? — Nu måste jag väl tro derpå, då jag er att det gått i fullbordan! — svarade squiren eende. (D. B.) .— En luftseglare förolyckades d. 15 Aug. 1 när; eten af Newcastle: Han hade der uppstigit i näraro af en stör mängd åskådare och sänkte sig åter Ä rERGNIRG rr