Aftonbladet – 26 augusti 1859, sida 2

skriptioner, som å detsamma äro anbragta. Hvad det sistnämnda angår, böra vi tillägga, att man dragit försorg derom, att vandalismen kunnig för skall bli synbar och och en 2 4 jande präktiga iu ud Posttidningsartikeln är hufvudsakligen af följande iunehåll: j .Man har ej nöjt sig med mindre, än att borttaga eller igenfylla två fönster och med detsamma undangömma de två första inskrifterna, In angustiis intreavit och Fiet,tem amavit. Läsaren föreställer sig kanske detta såsom en obehagli., men hödtvungen följd af det nya körets uppbyggande; men sådant är förhållandet alldeles icke. De båda Koren äro nemligen fullkomligt oberoende af hvarandra och skilda genom ett tomrum af 4 till 5-alnars bredd; men öfver detta inellanrum har uppdragits en mur, som ifrån det nya köret går rakt på Gustaf-Adolfskorets andra fönster, hvilket till följd deraf är igenmuradt. Hvad kan ändamålet vara med denna mur? Månne att ytterligare förtåga dagern för ett at kyrkans qvarvaraude södra fönster, eller snarare, att bilda en gård;som utgör ett motstycke till de famösa gårdarnei staden, och .förmodligen. är afsedd till materialbod, hvartill den ock redan nu begagnas? Några: steg längre fram öfvertyga oss fullständigt, att intet verkligt arkitektoniskt skäl finnes för murens uppdragande; ty då tv. gräfkoren längre åt vester hartva ett alldeles dylikt, trångt mellanrum, som man döck hvarken nu eller förr funnit nödvändigt att afstänga med mur. Menb, säger måhända öfverintendentsembetet, — vi kunna icke sätta i fråga, att vitterhets , historieoch antiqvitetsakademien tillåtit en slik vandalism — nen, skrifterna äro ju ej förstörda; de silta ju qvar och kunna besesn. Ja, om man bara slipper in på -meranämnda gård genom jerndörren och skräpet derinne blir nndanröjdt. Den: pietet, hvarom den ena af de bortskymda inskrifterna talar, och hvarpå det nya koret är ett så vackert bevis; kän man åtminstone icke förebrå byggmästaren, med allt erkännande af hans lofvärda bemödande ätt göra den andra inskriften: In angustis intrdvit till en sanning, för båda. Vi få icke glömma, att här är frågan om hvilorummet för Sverges; ja kanske historiens störste konung; att det är vårt största, ädlaste och dyrbaraste minne man sålunda ringåktat; ett minne, icke ens så uteslutande svenskt, att vi skulle kunna ega ett slags rätt att missvärda det. Tyskland åtminstone har deri en stor ;andel; erkänsamhetens. Också vet man, att Gustaf Adolfs namn derstädes hålles i väl så stor vördning som här lemma och kanske i större; man erinre sig, att 1835, då Riddarhölmskyrkan saknade tak och svensk hushållning dröjde att lägga det nya, röster från Tyskland höjdes.för att derifrån anskaffa medl till skydd för Gustaf den stores graf, och att detta ändtligen blef en sporre på den svenska långsamheten. — Det är också icke omöjligt att hvad vichär ofvan. klandrat. kommer att. framkalla ännu bittrare anmärkningar från. Tyskland eller rättare he!a den protestantiska verlden.